Josefin Nilsson och Michael Jackson är båda döda men högst aktuella. Jag har sett båda delarna i Leaving Neverland där två killar berättar hur Michael Jackson förgripit sig på dem när de var barn och vilka konsekvenserna det fått.  Mellan de bägge delarna såg jag dokumentären om Josefin Nilsson Se mig som den jag är. Självklart blir jag arg och visst blir jag ledsen. Men hatar, som många säger sig göra, det gör jag inte. 

Hat är inte konstruktivt

Nej, jag hatar inte människorna som utsatt andra för något inte en enda människa ska behöva utsättas för. Jag har lärt mig att hat suger kraft och gör mig handlingsförlamad. Många tar i den situationen till mobilen eller datorn för att spy ut sina känslor. Mänskligt, ja, men knappast konstruktivt.

Börja säga ifrån

Borde vi inte istället för att dras med i lynchstämningen börja säga ifrån direkt när människor går över gränsen? Tvinga dem att söka vård för sin ilska och kvinnohat. Inte låta chefer som vägrar tar tag i arbetsmiljöproblem med arga, tafsande och våldsamma män komma undan. 

Är det inte dags att vi alla blir modiga nog att stå upp mot alla former av översitteri som sitter i de gamla strukturerna? För vad är inte sexuella trakasserier, våldtäkter och psykiskt våld om annat än ett sätt att visa eller ta makt. Makt du tycker att du borde ha men inte fått. Makt du har men inte borde ha för du kan inte handskas med den.  

Pedofiler finns överallt

Pedofiler finns där barn finns. Glöm aldrig det. För att vi ska kunna strypa deras tillgång på barn måste vi sluta vara naiva. Och vi måste sluta blunda och komma med bortförklaringar när magkänslan säger oss något annat. Framför allt måste vi vilja se och lyssna på barnens icke verbala sätt att förmedla vad de utsätts för.

När min fosterpappa förgrep sig på mig första gången var jag åtta år. I samband med det började jag kissa i sängen. Sov jag bort hände det aldrig utan bara i min egen säng där övergreppen ägde rum. Dessutom började jag suga på tummen för att trösta det livrädda barn ingen ville se. Jag blev tyst och inåtvänd.

Måste våga se också det svåra

När jag ser Leaving Neverland är det svårt att komma över mammornas svek när de lät sina söner sova över i den stora popstjärnans säng. Trots det kan jag förstå att de hände. Förblindade av artisten Michael Jackson glömde de bort att han också är människa. En vuxen man med, visade det sig, sjuka behov. De ville inte tro det värsta och definitivt inte se. Vi människor blunda ofta för det som är för jobbigt att ta in. 

Att tro att ens barn blir utsatta för sexuella övergrepp vill ingen förälder tro. Och absolut inte att en firad popsångare, barnvakten som gärna ställer upp med kort varsel eller ditt barns egen pappa gör det otänkbara. Trots allt är det just det vi måste. 

Kraft och mod

När det gäller våra barn tvingas vi vara misstänksamma och våga ta obekväma beslut. Det måste få kosta kraft och mod. Vi måste orka stå emot stjärnglitter, egotrippar och tristessen i vardagens ekorrhjul.

Ilska istället för hat

Ilska kan vara en bra igångsättare. Den fick i alla fall mig att skriva den här texten istället för anonyma hatiska kommentarer. Och till dig som utsätter kvinnor, barn och män för fysiskt och psykiskt våld och sexuella trakasserier och övergrepp säger jag som Katarina Wennstam i Expressen: ”Var inte ett as så ska du se att det ordnar sig”.

ps. Michael Jackson har inte blivit fälld för pedofili och filmen tar enbart upp pojkarnas berättelser.

Josefin Nilsson och Michael Jackson ETT BLOGGINLÄGG.

Mer i min blogg