Från första till tredje person

Från första till tredje person. Jag har bytt från första till tredje person i min självbiografiska roman. Ett experiment som inte slog särskilt väl ut. Plötsligt ser jag hur handlingen rusar fram utan stopp. Att det liknar mer ett referat av ett liv en skönlitterär prosa. Dessutom saknar texten det flyt jag tyckte fanns i första person. Och inte minst så bli texten väldigt distanserad. Vad tycker du?

Här ett exempel i början på första kapitlet:

En taskig barndom är just det. Ingen ursäkt, sällan en förklaring. På andra sidan femtio har hon lärt sig konsekvenserna. Uppfostrat sig, själv lärt sig älska sig själv så hon också kan älska andra. Visst låter det tjusigt. Sant? Knappast.

Hon, Cecilia Larsson, föddes av en 17-åring för ung för att bli mamma. Abort hade säkert varit en möjlighet om det varit tillåtet.

Barnets biologiska pappa Roland som ofrivilligt blivit förälder vid 19 års ålder och tvingades gifta sig med en servitris han mött på en restaurang i Rotterdam skulle säkert hålla med om han inte var död.

Då i slutet av 50-talet var abort inget alternativ. Tidens moral gav inte Cecilias föräldrar något val. En man som gjorde en kvinna med barn var tvungen att gifta sig med henne, oavsett om kärlek eller vilja fanns. Pappan tog sitt ansvar. Men inte gjorde han det rätta. Inte mot sig själv, inte emot kvinnan han skulle dela resten av sitt liv med, inte mot sin dotter.

Ett år och åtta månader efter Cecilias ankomst föddes systern Kristina. Mamma Ellen var in till döden trött. Sov hela dagarna och orken räckte bara till tårar. Inte för att stiga upp ur sängen, klä på sina barn, ge dem mat, kärlek. Den räckte också till att slå, slå och åter slå. Förklaringen fick inget namn förrän långt senare. Förlossningspsykos.

Mellan mammans psykos och pappans alkoholism stod de båda döttrarna. I sanningens namn mitt i orkanens öga. Skenbart lugn. Cecilia älskade båda starkt och hett. Visste inget annat.

Skilsmässa. Hon undrar vem som först tog ordet i sin mun? Troligen var det mamma Ellen, som allt oftare flydde landet, och barnen, för Stockholm i jakt på sin förlorade ungdom. Kanske var det pappa Roland som insåg det orimliga i att varje lördag efter att ha jobbat hemifrån som vägarbetare försöka ta igen hela veckans familjeliv?

Kanske.

Så här är samma utdrag i första person:

En taskig barndom är just det. Ingen ursäkt, sällan en förklaring. På andra sidan femtio har jag lärt mig konsekvenserna. Uppfostrat mig, lärt mig älska mig själv så jag också kan älska andra. Visst låter det tjusigt. Sant? Knappast.

Hon som är jag föddes av en 17-åring för ung för att bli mamma. Abort hade säkert varit en möjlighet om det varit tillåtet.

Min biologiska pappa Roland som ofrivilligt blivit förälder vid 19 års ålder och tvingades gifta sig med en servitris han mött på en restaurang i Rotterdam skulle säkert hålla med om han inte var död.

Då i slutet av 50-talet var abort inget alternativ. Tidens moral inte gav mina föräldrar något val. En man som gjorde en kvinna med barn var tvungen att gifta sig med henne, oavsett om kärlek eller vilja fanns. Pappa tog sitt ansvar. Men inte gjorde han det rätta. Inte mot sig själv, inte emot kvinnan han skulle dela resten av sitt liv med, inte mot mig.

Ett år och åtta månader efter min ankomst föddes min syster Kristina. Mamma Ellen var in till döden trött. Sov hela dagarna och orken räckte bara till tårar. Inte för att stiga upp ur sängen, klä på mig och min syster, ge oss mat, kärlek. Den räckte också till att slå, slå och åter slå. Förklaringen fick inget namn förrän långt senare. Förlossningspsykos.

Mellan mammas psykos och pappas alkoholism stod min syster och jag. I sanningens namn mitt i orkanens öga. Skenbart lugn. Jag älskade båda starkt och hett. Visste inget annat.

Skilsmässa. Jag undrar vem som först tog ordet i sin mun? Troligen var det mamma Ellen, som allt oftare flydde landet, och oss, för Stockholm i jakt på sin förlorade ungdom. Kanske var det pappa Roland som insåg det orimliga i att varje lördag efter att ha jobbat hemifrån som vägarbetare försöka ta igen hela veckans familjeliv?

Kanske.

Mer om självbiografiska romanen

Mer om Mitt skrivande