Om att gråta sig till sömns och annat trams

Om att gråta sig till sömns och annat trams, novellsamling av Roza Takiporian

Det är inte alla unga debutanter, Roza Takiporian är 23 år, som skulle våga inleda sin novellsamling med en novell där huvudpersonen är 91 år och man. Men det gör hon och så är standarden för boken satt. Novellen ”När hjärtat slutar slå” är också en av dom starkaste i samlingen.

”Störst av allt är kärleken, inte sant? Nu småler du lite för dig själv. Du tänker tillbaka och minns kärleken i ditt liv, de underbara fjärilarna i magen, de livsförändrande stunderna. Och med ens vet du att jag har rätt; störst av allt är kärleken.”

Så inleds novellen, men jag lovar att den svänger åt ett helt annat håll än du kan ana här. Och så är det även i dom andra novellerna. Dom söker sig in på oväntade spår som får dig att vakna till och tvingas tänka i nya banor.

Författaren skriver en skenbart enkel och rak prosa. Ibland slår den över till det banala, men tar sig snabbt tillbaka till rätt sida om gränsen. Hon skriver om vardagliga som värdsliga ting, mänskliga skeenden där hon själv ofta är närvarande i sin text.

”Hur som helst, det har gått fyra år. Och jag vet att jag har upprepat det en gång för mycket för att det här ska bli en bra text, men det gör inget. Ingenting alls gör någonting, inte idag.” Ur novellen ”När inga tårar är tillräckligt många”.

Jag ömsom gråter och skrattar när jag läser. Det var länge sedan jag blev så berörd som av dessa elva noveller. Det är en lovande debut där den avslutande novellen ”Detet” känns som ett löfte, ett avstamp mot den roman jag hoppas och tror snart kommer.

Är du nyfiken på den nya svenska prosa som ligger i startblocket ska du läsa ”Om att gråta sig till sömns och annat trams”. Den ger hopp för framtid för novellen som genrer.

Jag ger 3,5 starka plus till ”Om att gråta sig till sömns och annat trams”.

 

Intressant?