Petroleum och tång, av och med Eva Dahlgren

Den 14 november kom Eva Dahlgrens senaste album ”Petroleum och tång” ut. Den har sen dess snurrat nästan dagligen i min cd-spelare och jag har långt ifrån fått nog. Evas texter, som är ett mästerverk på den här plattan, bara fortsätter och växer.

När jag hörde första singeln ”Jag är inte fri” slog det mig hur mycket bättre hon sjunger än tidigare. Det är visseligen en process som pågått under en lång tid, ända sedan ”Jag vill se min älskade komma från det vilda, men nu sjunger Eva i det närmaste lika innerligt och med känsla på cd:n som live.

Musikaliskt tycker jag däremot att Eva Dahlgren stagnerat. Om det inte var för Lars Halapis, producent, är jag rädd att musiken blivit till en jämntjock massa där ingen melodi urskiljer sig från den andra. Jag vet att Eva sagt att hon är nyförälskad i musiken, att skriva musik. Själv undrar jag inte om det är textskrivandet som börjar ta över på bekostnad av det musikaliska. Men det vet ju bara Eva själv… Som tur är växer musiken med tiden och jag misstänker att dom kritiker som avfärdat den knappast gett cd:n den tid den behöver.

Det är svårt att välja ut någon sång framför den andra men ”Novemberregn” är som en smäll i magen när Eva sjunger”vem skulle våga/vem skulle stå där ensam kvar/inte jag”. Flera av sångerna handlar om utanförskap och kärlekens starka kraft vilket jag har lätt att känna igen mig i.

Sammanfattningsvis så ger jag utan att tveka fem plus till Eva Dahlgrens texter men musiken får bara tre plus. Ett halvt minus drar jag också från pga häftet som följer med cd:n där det inte går att läsa sångtexterna. Med andra ord så från ”Petroleum och tång” 3,5 plus av mig.

[tags]Eva Dahlgren, Petroleum och tång, recension, recensioner, musik, pop[/tags] och på Intressant.