Förhandlingen i Ersättningsnämnden

Foto: Iréne S Räisänen

Förhandlingen i Ersättningsnämnden

Sammanfattningsvis kändes förhandlingen hos Ersättningsnämnden för vanvård av fosterhemsbarn som ännu ett övergrepp.

Jag och Tuulikki anlände till Kammarkollegiet i Stockholm i lagom god tid. Jag anmälde mig i porttelefonen och vi blev tillsagda att stiga in och sätta oss på en bänk till vänster och vänta på en värd som skulle hämta oss. Vi kände oss båda som att vi skulle ställas till svars för något vi inte gjort.

Efter fem minuter, vilket kändes som en evighet, kom värden och tog oss med hiss dit förhandlingen skulle äga rum. Vi blev hänvisade till ett väntrum där vi hängde av oss och fick vänta ytterligare fem minuter. Under dessa minuter steg min nervositet rejält. Nämndens ordförande kom och hämtade och när jag steg in i rummet väntade fyra personer till på mig.

Berätta detaljerat om övergreppen
Ordföranden inledde med att prata om min fosterhemsplacering, vad mina fosterföräldrar jobbade med och hur gamla dom var. Sen började frågorna om själva övergreppen. Till min förvåning hörde jag mig själv börja stamma och staka mig.

I informationen jag fått per post skulle förhandlingen handla uteslutande om själva övergreppen. Att jag skulle berätta så detaljerat som jag kunde. Just det var det som oroade mig. Hur skulle jag klara av påfrestningen att beskriva detta så utförligt som jag aldrig tidigare gjort.

Det kändes som att tvingas gå igenom övergreppen på nytt. Plötsligt var jag åtta år och hörde dörren öppnas till mitt rum och min fosterpappa kom in. Skräcken och rädslan höll på att ta över. Men jag tog mig igenom det.

Ordförande tyckte att det räckte, att dom hade underlag nog. Dom tycktes mest vilja ha det bekräftat att det rörde sig om samlag flera gånger i veckan och om min fostermamma visste vad min fosterpappa utsatte mig för.

Jag kände mig trodd
Det hela var över på en kvart och jag kände mig trodd när jag gick ut där ifrån. Darrande i hela kroppen av anspänningen kom jag ut till Tuulikki i väntrummet. Då brast jag och föll i gråt.

Ersättningsnämnden fick mig att känna mig bekräftad och trodd. Nu får vi se om den känslan håller i sig när beslutet kommer inom ett par veckor. Eller tillhör jag dom 49 procent som får avslag för att vanvården inte anses vara tillräckligt grov.

Uppdatering: Beslutet kom redan dagen efter. Ersättningsnämnden bifaller min ansökan.