Eftersom jag har lite svårt att hålla reda på alla ord och bokstäver blir det ofta fel när jag skriver. Annars så märker jag inte av att jag har dyslexi. Jag har alltid kunnat läsa utan problem, lärde mig vid 5 års ålder, men att skriva är värre. Rättstavningen var en pina i skolan. När lärarna gått igenom mina skrivböcker var dom fylla av röda bockar. Trodde dom verkligen att jag skulle lära mig bättre av det?

Mina skrivsvårigheter minskade när jag fyllde 13 år men växte inte helt bort. Samtidigt med det så väcktes mitt intresse för att skriva dikter och drama. Novellerna kom in långt senare i livet när jag gick en skrivarkurs. Att inte kunna stava och tappa bort ord är inte detsamma som att inte kunna skriva. Vilket jag fick bevis för när jag började skriva för Södertälje Posten.

När jag i vuxen ålder återupptog mitt skönlitterära skrivande och blev publicerad var det en stor seger. Likaså att vinna priser, hålla skrivarkurser och cirklar. I min vardag arbetar jag hela tiden med det skrivna ordet.

Nu har jag sån tur att jag oftast har korrekturläsare till hjälp. Här i bloggen har jag den stora glädjen att få hjälp av Kurt. Tack! 😀 Men det är långt ifrån alla som får hjälp med sin dyslexi. Än minde får tillgång till dom hjälpmedel som finns. Inte heller får alla en diagnos. Vilket är första steget till att göra något åt det.