Natten till den 2:a januari kunde jag inte somna. När jag låg där och väntade på att sömnen skulle komma, damp plötsligt en roman ner i mitt huvud. Inte ifrån bokhyllan ovanför eller den jag delar säng med. Nej, det var en idé, ett synopsis som krävde min uppmärksamhet och inte lät mig somna förrän i vargtimmen. Då hade jag en färdig prolog, en inledning, ett slut och en epilog. Och viktigast av allt, en huvudkonflikt.
Nu kanske du tycker att det är inte särskilt konstigt. Jag är ju trots allt författare och då ska man få idéer till romaner. Men kruxet är att jag lovat mig själv att aldrig skriva en roman. Till och med gått så långt att jag övertygat mig att jag inte vill, inte kan skriva en. Titta bara i presentationen här på bloggen…
När jag vaknade efter ett par timmars sömn drabbades jag av panik. Det går bara inte! Jag har varken uthållighet eller tid att ge mig in i ett romanprojekt med allt vad det skulle innebära. Bortförklaringar! Varför inte bara ta romanen i famn och ge mig ut på resan? Låta mig uppslukas av personer, intriger och miljöer. Svaret är att jag inte är beredd att ge upp mitt familjeliv, min vanliga vardag under den lång tid det skulle ta att skriva färdigt. Att jag är rädd för vad det innebär av uppoffringar i form av total ensamhet.
Eftersom romanen inte gett mig ro, har jag skrivit ner det som kom till mig den där natten. Tänkte att jag på det sättet skulle kunna släppa den och gå vidare. Nu visar det sig att det inte är så enkelt. Personerna tränger sig på och vill bli skrivna. En klyscha , javisst, men det är bokstavligt sant. Fast jag kämpar envist mot och vägrar öppna det där första kapitlet på nytt.
Gör jag rätt eller fel?
Fler blogginlägg om Skrivande och Författande.
Jag log när jag läste. Oj, vad jag känner igen mig! Detsamma hände mig igår eller i förrgår – jag är för panikslagen för att komma ihåg exakt. Jag har också skrivit ner det där som ramlade ner i huvet på mig – framför allt en person, och sedan spred sig historien – och nu trampar jag runt här som katten kring het gröt för det ÄR jobbigt att skriva – underbart, men man är fast i den där andra världen ett bra tag.
Så du får tänka efter, Irene: Har du något annat som är jätteviktigt, eller ska du göra det här?
För mig är svaret givet. Bland annat för att den där kvinnan som dök upp i mitt huvud finns där, vad jag än gör. Och de andra som kom tätt efter. Och hela historien.
ab: Problemet är att jag inte har tid. Att jag är uppbokad upp över öronen. Att jag blir totalt osocial när jag skriver osv.
Eftersom jag avundas dig detta med att plötsligt få en hel romansynopsis i skallen – det har aldrig hänt mig -, så säger jag bara: Sätt igång! Vad väntar du på? Osocialitet under skrivartiden är författarens dilemma.
Men du har ju bra skäl (fast de gills nog inte i skrivandets värld?) Jag har hört om såna som avstått för det vore så himla jobbigt att skaffa kläder till Nobelfesten…. eller att bli kändis och vara med i teve ideligen…. och därför låter bli att skriva sin bok.
Du kan väl skjuta det framför dig? Som jag gör… Men – jag har en bra klänning till Nobelfesten! 🙂
Skriv det som filmmanus!!! Det går mycket fortare. ”Bara” ca 100 sidor och med en hel del dialog blir det glest och fint. Ändå kan du få fram hela historien. Bra va!? 🙂
Kurt: Jag antar att jag borde vara glad och inte klaga. Men…
Bloggblad: OK, jag fattar, mina bortförklaringar håller inte. Förresten så äger jag inte en klänning. Vad tror du om en kvinna i frack på nobelfesten? 😉
Monica: Bra idé att skriva det som filmmanus. Men med tanke på det du skrivit om den ojämlika fördelningen av pengar till manus vet jag inte om det är värt att göra det. Jag är ju kvinna… 👿
Om du nu verkligen inte vill skriva romanen – ge bort idén till en hugad författare och se till att få procent på royaltyn 🙂
Flicka i frack – fanns en bok som hette så vill jag minnas. Hm… jag undrar om du blir insläppt? Men låt inte det hindra dig från Den Stora Romanen!
Idag öppnade jag dokumentet, läste och stängde snabbt igen det. Inte för att det var så uselt utan för att jag har en massa annat att göra.
Flicka i frack – jo, det var en film med Maj-Britt Nilsson, den var kanske bok först?
Jag tycker frack låter toppen. Så nu är det problemet ur världen!
Visst är det lustigt att det rätt som det är flyger in en berättelse i huvudet på en. Och den går svårligen att få bort därifrån med mindre än att man skriver den.
Det är lustigt så det kan vara…
Ann: Tack för tipset! Är du en eventuell köpare? 😆
Nina på Johangården: Det är det som är mitt dilemma. Den vägrar försvinna!
Jag satt också i den sitsen för tjugo år sedan och jag försökte också lägga ner den romanen hur många gånger som helst. Så mycket tid som gick åt, så många gånger jag körde fast i vad som verkade vara en hopplös historia … men den var rena vältdockan. Varje gång jag knockade den flög den upp igen med förnyad kraft. (Något som också med tiden kom att känneteckna bokens hjälte.) Jag fick till slut inse att enda sättet att sluta fred med projektet var att SLUTFÖRA det och försöka få den utgiven. Sagt och gjort.
En bok som vill bli skriven ska man skriva. J. K. Rowling påstår för övrigt också att Harry Potter damp ner i huvudet på henne en dag när hon satt på tåget. Värt att tänka på …
Skriver du filmmanus får du börja fila på TACKTALET till Guldbaggen och Oscar redan nu …
Ghostland: Jag har börjat förstå att jag ska vara tacksam att det damp ner i skallen och att jag bör ta vara på det dvs skriva manuset. Men vardagen sätter tyvärr krokben för min ambition.