Inspiration är oftast hårt slit

Inspiration är oftast hårt slit. Många, särskilt nya författare sitter och väntar på att inspirationen, flytet, ska rinna till. Ibland har de tur och drabbas av denna angenäma upplevelse och skriver en dikt eller två. Dessa anses då så heliga att de inte får bearbetas fast det oftast behövs. En rätt tråkig inställning enligt mitt sätt att se på saken. Varför inte se texten som en första kladd som bara kan bli bättre.

Till en viss nivå kan alla lära sig att skriva noveller och dikter. Men för att nå riktigt långt, det erkänner jag gärna, behövs också talang.

Tillbaka till inspirationen; om jag skulle vänta på den skulle jag inte få mycket gjort. Istället börjar jag skriva vad som faller mig in och om jag har tur gömmer sig en dikt eller annan text i det jag klottrat ner. För att få fram den stryker jag, kastar om ord och meningar, leker med synonymer, tidsformer och berättarperspektiv. Påfallande ofta visar sig den slutliga texten innehålla något helt annat än den första kladden.

Och kommer jag bara igång så brukar det generera mer användbart klotter.

De gånger inspirationen drabbar mig tar jag tacksamt emot och försöker förvalta stunden väl. Det har dock hänt att jag skrivit som i ett rus och när jag sedan läser blir jag förvånad. ”Har jag verkligen skrivit det här?”.

Dessutom finns det alltid undantag. Särskilt poeter som aldrig skriver om ett ord och det är läsvärt ändå.