Varje sommar (hmm) när semestern närmar sig brukar jag längta intensivt efter att få tid för mitt skrivande. I år låg fem långa veckor framför mig och jag tänkte ta tag i några av dom utkast till noveller jag har liggande. Dom senast åren har det mest blivit dikter men nu skulle jag minsann ge prosan en chans.

Så slog värmen till, +30 – +35 grader, och jag låg och flämtade i skuggan. I bästa fall med en bok i handen. När högtrycket gett vika för regn och åska var det dags att vara social, umgås med familj och vänner. Stal till mig korta stunder för att avsluta Damernas Detektivbyrå av Alexander McCall Smith. (Rekommenderas!) Undvek att ens titta på mitt skrivblock och penna.

Men en dag, tredje veckan in på semestern, var det ingen eller inget som pockade på min uppmärksamhet. Slog ifrån mig det dåliga samvetet och skrev ner en dikt som hade kommit till mig vid uppvaknandet. Inget mästerverk men något att arbeta vidare på. Och så plötsligt är den där i huvudet. Dikten om min frånvarande pappas död. En dikt jag väntat på i drygt två år men som vägrat låta sig skrivas. Av bara farten blev det två på samma tema.

Efter den dagen tog mina sociala plikter åter över och det blev inget mer skrivet på hela ledigheten. Ingen novell den här gången heller. Kanske är det helt enkelt så att mer tid inte behöver vara detsamma som att den kreativa kraften återvänder. Att det inte går att trycka på en knapp och tro att nu ska här skrivas. Eller så är jag helt enkelt helt slut när semestern kommer och behöver vila.

Efter att det nu upprepats i rätt många år, har jag börjat förstå att det är i vardagen jag måste finna plats för mitt eget skrivande. Något jag alltid tjatar på deltagarna i skrivarkurserna att göra. Med andra ord, nu är det dags att börja leva som jag lär.

Känner du igen dig?