Tid är inte=skrivande

Varje sommar (hmm) när semestern närmar sig brukar jag längta intensivt efter att få tid för mitt skrivande. I år låg fem långa veckor framför mig och jag tänkte ta tag i några av dom utkast till noveller jag har liggande. Dom senast åren har det mest blivit dikter men nu skulle jag minsann ge prosan en chans.

Så slog värmen till, +30 – +35 grader, och jag låg och flämtade i skuggan. I bästa fall med en bok i handen. När högtrycket gett vika för regn och åska var det dags att vara social, umgås med familj och vänner. Stal till mig korta stunder för att avsluta Damernas Detektivbyrå av Alexander McCall Smith. (Rekommenderas!) Undvek att ens titta på mitt skrivblock och penna.

Men en dag, tredje veckan in på semestern, var det ingen eller inget som pockade på min uppmärksamhet. Slog ifrån mig det dåliga samvetet och skrev ner en dikt som hade kommit till mig vid uppvaknandet. Inget mästerverk men något att arbeta vidare på. Och så plötsligt är den där i huvudet. Dikten om min frånvarande pappas död. En dikt jag väntat på i drygt två år men som vägrat låta sig skrivas. Av bara farten blev det två på samma tema.

Efter den dagen tog mina sociala plikter åter över och det blev inget mer skrivet på hela ledigheten. Ingen novell den här gången heller. Kanske är det helt enkelt så att mer tid inte behöver vara detsamma som att den kreativa kraften återvänder. Att det inte går att trycka på en knapp och tro att nu ska här skrivas. Eller så är jag helt enkelt helt slut när semestern kommer och behöver vila.

Efter att det nu upprepats i rätt många år, har jag börjat förstå att det är i vardagen jag måste finna plats för mitt eget skrivande. Något jag alltid tjatar på deltagarna i skrivarkurserna att göra. Med andra ord, nu är det dags att börja leva som jag lär.

Känner du igen dig?

9 tankar på “Tid är inte=skrivande”

  1. Jodå, det känns igen! Mitt recept är följande:

    För om åren brukade jag ha samma planer som du. Att skriva klart de där dikterna eller novellerna under semestern. Det funkade aldrig.

    I år vände jag på det. Bestämde mig för att inte skriva en rad under semestern. Och vad händer? Jo, en novell och en lång dikt blir klar!

    Svara
  2. Alltför väl. Men efter att ha kommit till en liknande insikt jobbar jag nu med att få in skrivandet som en större del av vardagen, att boka skrivartid med mig själv och hålla den. Jag hoppas att jag kommer ha disciplin nog att klara det, och samtidigt kunna hitta skrivlust med det här sättet att jobba.

    Svara
  3. ja – det är jag!!! Åh jag ska skriva på semestern, skriva färdigt det och det…

    Den här semestern har jag inte skrivit något alls, knappt läst heller.

    Jag är nog som du – det är i vardagen, det vanliga livet, som inspirationen finns. Konstigt är det iallafall. Skönt att inte vara ensam om det här!

    Svara
  4. Det känns trösterikt att läsa både din anteckning och de svar du har fått – jag är alltså inte ensam om detta! Fast den här sommaren fick jag faktiskt skrivet litegrann. Och lite är ju bättre än ingenting. Men drömmen om den kreativa semestern, som envist poppar upp varje år, den har nog äntligen landat i verkligheten nu. Hoppas jag. Vi får väl se hur det blir inför nästa semester! 😉 Under tiden ska jag försöka skapa rutiner för mitt skrivande – i vardagen. För skrivande är i mångt och mycket en fråga om gott sittfläsk… 😀

    Svara
  5. Fast… tid=skrivade om man prioriterar skrivande. Du valde att prioritera den sociala biten – då är man ju inte ledig alls ju.

    Men det är väl som många inom min andra hobby (scrapbooking) säger: tid för pyssel (eller skrivande) är inget man FÅR, det är något man får TA sig. Men visst är det lätt att man skjuter upp och tänker SEN ska jag göra det jag vill, men FÖRST ska jag göra det jag måste. Fast många ”måsten” är ju inte måsten egentligen, utan förväntningar man tror att man måste uppfylla…

    Nu låter det som om jag alltid tar mig tid att skriva, det är inte sant. Men jag inser att det är MITT ansvar att spetta loss den tid jag behöver/vill ha för skrivande (eller hobbypyssel).

    Svara
  6. Ja, jag var tvungen att prioritera den sociala biten då mina nära och kära knappt ser mig resten av året. Ändå hade jag tid då jag hade kunnat skriva men valde inte att göra det. Nu i efterhand inser jag att jag var helt slutkörd och behövde vila.

    Men nu så petar jag dagligen in en halvtimme/timme då jag bara sysslar med mitt eget skrivande.

    Och du har helt rätt i att det är mitt ansvar att ta mig den tiden. Ingen annan kommer att ge mig den.

    Svara

Lämna ett svar till Carra Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Pin It on Pinterest