Jag går i väntans tider. Väntar på det förlagskontrakt jag vet ska komma. Frågan är bara när. Tiden går och jag är glad för varje dag jag för vara med. Men min tid är begränsad och jag vill inte slösa med de år jag kan tänkas ha kvar. Under tiden skriver jag på min nästa roman.
Det går inte en dag utan att jag tänker på när jag äntligen ska få skriva på bokkontraktet. Jag håller andan när posten dimper ner på hallgolvet och ser till att mobilen har tillräckligt med ström för ett samtal.
Uteblivna brev och mobilsignaler tär. Hur har det kunnat bli så här?
Många går i samma väntan som jag. En del staplar standardrefuseringsbrev på hög, andra får feedback hur de ska göra för att manuset ska bli bättre och några få får sin bok utgiven. Bokförlagens makt över oss som skriver är stor. För stor, tycker jag.
För att behålla förståndet i väntan på vad som ska komma skriver jag sida på sida. Hittills har jag fått ihop 14 kapitel min roman om hedersvåld. Det många år innan jag blir färdig. Då ska den process jag just nu befinner mig börja på nytt.
Är det värt det? Att vänta i tre månader, ett halvår och ännu ett år innan boken finns i bokhandeln? Mitt svar är ett rungande: Ja!
Vad är ditt?
Mitt svar är ett lika rungande JA! Är i samma sits som du. Har hittills fått sju refuser och nio är helt tysta. Jag känner att manuset är värt ett bättre öde än att glömmas bort. Jag ger inte upp!
Jag håller alla tummar för dig, Ethel. Om du inte lyckas med de ”vanliga” förlagen finns det e-boksförlag. De vågar satsa mer på debutanter efter som deras kostnader är betydligt lägre.
Tack för tipset! Ett bra alternativ om inget annat funkar.