Varför skriver många dikter med stor bokstav, versal, på varje rad?

Varför skriver många dikter med stor bokstav, versal, på varje rad?

Varför skriver många dikter med stor bokstav, versal, på varje rad? Jag ställde den frågan i Facebook igår och hittills leder svaret Ovana. Men är det verkligen så enkelt. Att man skaffar sig en vana och sen fortsätter att skriva på samma sätt.

Ett exempel

Redigering (med versaler i första ordet på varje rad)

Det flyger en fjäril
Innanför mitt öga
Hon plockar ord, bokstäver
Och hela meningar
Svarta fläckar mot brandgult
En regnbåge i pastell
– Panikknappen lyser vit

Kommatecken och punkter har gått i strejk
I väntan på ett acceptabelt slut,
Ordbehandlingsprogrammet ber om nåd
Och vägrar spara

Puppan öppnas långsamt
Nykläckta sträcker stoferna
På sina fuktiga vingar

© Iréne Svensson Räisänen
Ur Revansch 2006

******************************************

Redigering (originalet)

Det flyger en fjäril
innanför mitt öga
hon plockar ord, bokstäver
och hela meningar
Svarta fläckar mot brandgult
en regnbåge i pastell
– panikknappen lyser vit

Kommatecken och punkter har gått i strejk
i väntan på ett acceptabelt slut
ordbehandlingsprogrammet ber om nåd
och vägrar spara

Puppan öppnas långsamt
nykläckta sträcker stoferna
på sina fuktiga vingar

© Iréne Svensson Räisänen
Ur Revansch 2006

När mina deltagare i diktkursen skriver så brukar jag fråga varför men får sällan mer upplysande svar än:

– Det har jag alltid gjort.

Eller:

– Det är min stil.

Själv anser jag att varje radbrytning, Versal och skiljetecken utgör en paus. Och pauserna är det som markera rytmen i en dikt. Radbrytning följd av stor bokstav blir alltså en väldigt lång paus och det är sällan det behövs mitt i en mening som radbrytes. Dessutom stänger allt för många versaler och skiljetecken in dikten och gör det svåra för läsaren (mig) att göra dikten till min egen.

Det är kanske det som är det egentliga ”problemet”. Att den som är flitig brukare av stora bokstäver, punkter, utropstecken, frågetecken, kolon, semikolon och andra tecken inte vill släppa på kontrollen. Att poeten inte är beredd att överlämna dikten till mottagaren och låta den tolka den som den själv vill.

Frågan i rubriken har plågat mig i många år. Har du ett svar eller tankar om det här fenomenet är jag tacksam om du vill dela det med mig!

Uppdatering: Jag har lagt till ett exempel.

 

Intressant?