Allt oftare får vi in noveller och andra prosatexter till SkrivarSidan som är radbrutna. Jag kan inte säga att jag är förtjust i det då kriteriet för en prosatext är att raderna flyter på utan avbrott – ja, förutom för nytt stycke och dialog förstås.

En del anser att radbruten prosa är en del av utvecklingen av prosan. Själv är jag tveksam om en inte en fullkomlig motståndare. Mitt främsta skäl mot är att uppställningen av en text aldrig ska ställa sig i vägen för innehållet. Att varje skiljetecken dvs kommatecken, punkt m fl, nytt stycke, blankrad osv ska vara till för att underlätta läsandet. Och byte av rad utan att det fyller någon funktion försvårar oftast läsupplevelsen.

Men samtidigt så är vårt sätt att skriva genom tiderna allt annat än statiskt och att det ständigt sker än förändring kan knappast någon förneka. Om det sedan alltid är bra är en annan fråga.

Och vad händer med lyriken när prosan börjar ta in det som kännetecknar en dikt – radbrytningen. Många hävdar att ”diktning är konsten att byta rad”. Vilken jag gärna håller med om efter som det centrala i en dikt, enligt mig, är rytmen och ett av dom främsta sätten att markera den är radbrytningen.

Prosadikten är ett mellanting mellan prosa och dikt. Den kännetecknas av att den inte radbryts men är lyrisk dvs innehåller metaforer osv. Det finns ju en del som vägrar erkänna prosadiktens existens. Det gör inte jag även om jag inte gärna själv utövar den formen av skrivande.

Min slutsatts är att mångfald främjar skrivandet och att det är av godo både för skribenter och för läsare.

[tags]radbrytning, prosa, poesi, lyrik, skriva, skrivande, författande[, skrivtips[/tags] och på Intressant.