Jag har skrivit en hel del om hur diktandet bär mig, om hur orden hjälper mig att överleva. Men det finns en baksida som jag nästan aldrig nämner. Perioderna då ingenting vill komma. När jag sitter där med det tomma pappret framför mig och känner mig som en poet utan poesi. Det är en ganska ensam känsla, och just därför vill jag skriva om den. I inlägget ” När orden inte kommer” tänker jag vara ärlig om skrivblockeringen och berätta om det som faktiskt brukar hjälpa mig vidare.

Skrivblockering är inte lättja

Låt mig säga en sak först, lika mycket till mig själv som till dig. Att inte kunna skriva är inte detsamma som att vara lat. Det betyder inte att du saknar talang eller disciplin. Oftast är det tvärtom. Du bryr dig så mycket att rädslan för att skriva dåligt låser handen.Ibland handlar det inte ens om skrivandet. Det är bara trötthet. Livet tar plats, som det gör. Sorg, oro, för mycket att hinna med, allt sådant tär på den där brunnen som orden ska hämtas ur. Och när brunnen är tom hjälper det verkligen inte att vara hård mot sig själv. Då är det snällhet som gäller

Att våga skriva dåligt

Det som brukar låsa mig är kravet på att det ska bli bra på en gång. Släpper jag bara det så lossnar något nästan direkt.

Så numera ger jag mig själv lov att skriva riktigt uselt. Jag skriver den klumpigaste, sämsta rad jag kan komma på, med flit. En dikt som ingen någonsin ska få läsa. Och nästan varje gång händer det: Någonstans mitt i allt det dåliga dyker det upp en rad som faktiskt bär.

En tom sida går inte att göra något åt. Men en dålig sida kan man alltid arbeta vidare med. Det är hela skillnaden.

Res dig från stolen

När orden inte kommer vid skrivbordet slutar jag att sitta och tjata på dem. Jag ställer mig upp i stället. Går ut en sväng, diskar eller styrketränar.

Det låter kanske bakvänt, men det är som om kroppen löser upp något som huvudet kört fast i. De bästa raderna kommer nästan aldrig medan jag stirrar på skärmen. De kommer mitt i en promenad, när jag har slutat leta efter dem. Så ha alltid något att skriva på eller mobilen i fickan. Infallet väntar inte in dig.

När du inte kan skriva, läs

Ibland är blockeringen bara ett kvitto på att jag gett ut mer än jag tagit in. Då lägger jag ifrån mig min egen text och läser andras i stället.

Jag tar fram en diktsamling jag tycker om. Inte för att härma någon, utan för att minnas varför jag håller på med det här från början. Andras ord brukar tända mina igen. En poet måste också vara en läsare, det har jag lärt mig.

När orden inte kommer, skrivövning:

Sätt en timer på fem minuter. Skriv utan att stanna, utan att lyfta pennan eller händerna från tangenterna. Kör du fast skriver du ”jag vet inte vad jag ska skriva” om och om igen, tills något annat tar vid. Och något annat tar alltid vid till slut.

Två regler: Du får inte sluta, och du får inte gå tillbaka och ändra. Att det blir strunt spelar ingen roll. Poängen är inte att skriva en dikt, utan att få kranen att rinna igen. När den väl gör det brukar det som betyder något komma av sig självt.

När orden inte kommer, sammanfattning:

Med åren har jag slutat se skrivblockeringen som en fiende. Den hör till, ungefär som tystnaden mellan två rader hör till dikten. Den kommer och den går. Mitt jobb är inte att slå ihjäl den, utan att sitta kvar, ha tålamod och fortsätta sätta mig vid datornändå.

För orden kommer tillbaka. Det gör de alltid.

Vad tycker du?

Hur gör du själv när orden inte kommer? Berätta gärna, jag lär mig minst lika mycket av dig som läser som du kanske gör av mig.

Poeten behöver ditt stöd

Vill du skänka en slant, mins 30 kr eller valfritt belopp, till den här sajtens underhåll och fortsatta liv gör du det genom att
Swisha till 123 540 62 85
Sätt in på Bankgironr 743-0804
Via Paypal till irene@poeten.se

Läs också

Efter ”När orden inte kommer” fortsätt med inläggen Diktandet får mig att överleva, Utöka istället för stryka text, skrivtipset Bli kvitt skrivkrampen, dikten Poetens tvivel, samlingen 6 dikter om skrivblockering.

Fler blogginlägg