Uppdaterad 1 juni 2023
Igår satte jag punkt i genomgången av korrekturläsningen min autofiktion-roman med arbetsnamnet ”Det ingen ville veta”. Något att fira? Nja, det finns ju saker kvar att göra.
Innehåll
Nu har jag två saker kvar att ta ställning till:
- Ska jag göra något mer åt ekot av fosterpappans röst som lektörer, redaktörer och förläggare tycker ”inte utvecklas” och ”återkommer för ofta”?
- Den andra saken är att det egentligen inte finns någon konflikt i de kapitel som utspelas i nutid. Jag har försökt men inte lyckats. Det är ett större problem och inget jag lätt kan ordna. ”Den eventuella konflikten med förlaget är ingen riktig konflikt.” Tål att tänkas på. Cecilias vilja, och ändå inte, att ha kontakt med den biologiska mamman är en konflikt som skulle kunna bränna till.
- <
Vem vet bäst när det gäller en självbiografi?
Fackfolket vet ju inte hur det faktiskt var att leva med den rösten som var än mer frekvent i verkligheten. Jag vill romanens bästa men måste också vara sann mot mig själv. Det är, och har hela tiden. varit en konflikt för mig att de glömmer att min roman är självbiografisk. Samtidigt som just det från början väckt deras intresse för mitt manus.
Ingen konflikt
Det gäller bara att jag ska vilja skriva in den konflikten. Den är i varje fall mer sann än de som fackfolket som läst mitt manus föreslagit.
Uppdelningen i nutid och dåtid
Från början skrev jag manuset i jag-form och nutid. Numera är det i tredje person och vartannat kapitel i nutid och vartannat i dåtid. Att berätta mitt liv för någon, jag låter Cecilia berätta för sin döda farmor, fick jag som förslag för av den första lektören som läste manuset. Hon tyckte jag skulle se Forrest Gump.
Filmen hade jag redan sett två gånger och förstod vad lektören var ute efter. Att jag anpassade manuset efter det rådet har jag ångrat många gånger. Varför? Därför att det låste in både mig och berättelsen i fiktion som jag haft svårt att förhålla mig till vid varje ny omskrivning.
Läs också
Blogginläggen Ställer jag orimliga krav på min roman?, Från första till tredje person och Så olika kan lektörer tycka.
Givande läsning!
Ja, absolut viktigt: ”Jag vill romanens bästa men måste också vara sann mot mig själv.”
Undrar hur många författare i världen har lurat sig själva/ljugit för sig själva? Minnet kan ju svikta.
Lycka till!
Tack! 🙂 Jo, det har vi ju fått lära oss att minnet inte är att lita på. Men de är samtidigt allt jag/vi har. Jag ska med rätta ord ”vara sann mot mina minnen”.