Hoppa till innehåll

Kan man stjäla en bokidé?

Kan man stjäla en bokidé?

Kan man stjäla en bokidé? För någon vecka sedan ringde en kille som var ordentligt orolig för att någon hade stulit hans idé till en roman.

Berätta om idén

Han gick en skrivarkurs och läraren där hade uppmanat honom att berätta om idén för dom andra deltagarna i kursen. När han såg hur flera stycken blev mer än intresserade blev han orolig att någon skulle stjäla hans uppslag. Till saken hör att ingen annan skrivit om just det, att han forskat i ämnet i många år och skrivit ungefär femtio sidor av manuset.

Viktigt att skriva klart

Skriva

Jag lugnade honom med att om det tagit så många år för honom att samla material till romanen, så skulle han hinna skriva den färdig före någon annan. Bara han satt fart nu istället för att oroa sig. Och att han ska skriva ett synopsis och tillsammans med det skicka in manuset när han skrivit ca en fjärdedel.

Kan man stjäla en bokidé? Liten risk.

Naturligtvis finns det inget skydd mot att någon stjäl en idé. Men hur stor är egentligen risken? Är du fortfarande orolig kan du ta kontakt med Författarförbundet.

Läs också

Blogga

Blogginläggen Ska jag skriva ett filmmanus?, 7 tips på hur du skriver en novell och Blogga om det min bok handlar om.

Fler blogginlägg

Kan man stjäla en bokidé? är ett blogginlägg.

Iréne Svensson Räisänen

Iréne Svensson Räisänen

Poet och författare. Jag har gett ut 5 diktsamlingar, 3 skrivhandböcker, 1 novellsamling och medverkar i 40-talet antologier. Driver skrivforumet SkrivarSidan.nu och Poetpodden.

Kommentarer

  1. Risken är större att någon annan kommer på samma idé helt självständigt. Vi tar alla del av mycket information och får många intryck. Att två personer inte skulle kunna få samma idé är omöjligt. Så att snabba på verkar vara det bästa tipset!

    Men som Sara är inne på, det handlar ju också om vad man gör av den.

  2. Låt oss anta, hypotetiskt, att alla på skrivarkursen beslöt sig för att ”knycka” idén. Alla skrev en roman baserad på exakt samma tema, och skickade den till olika förlag. Skulle allihop bli publicerade?

    Nej.

    Skulle den *bästa* romanen byggd på idén ha iallafall en hyfsad chans att bli publicerad?

    Ja, men inte ens det är garanterat: det finns andra faktorer i antagningsprocessen som författaren inte har kontroll över.

    Självklart finns det många böcker med liknande teman, men de kan ändå vara väldigt olika — författaren ger verket en unik karaktär (om han/hon är skicklig). Sådant är mycket svårare att imitera än själva idén.

    Slutligen måste till och med idétjuv *vilja* skriva om idén — och det är svårt att upparbeta den där riktiga passionen för en idé om man inte forskat i ämnet i flera år. Då blir prestationen därefter.

    En idé går att knycka. Men det går inte lika lätt att knycka passionen för den, eller talangen att skriva om den, eller ens turen som gör att man blir publicerad.

  3. Iréne Svensson Räisänen

    Självklart handlar det främst om att kunna skriva. Att förvandla idén och alla fakta till en läsbar berättelse som faller en förläggare i smaken. Och jag tror också att det skulle bli två helt olika böcker även om någon om någon stal hans uppslag. Det händer ju hela tiden, precis som ni skriver.

    Killen som ringde tycket det var viktigt att vara först för att ämnen är sensationellt. Men det skulle ju inte spela någon roll om han inte kan skriva. Eller om den som stal idén inte kunde det.

  4. Som tur är är idéerna fria. De lever i en himmel, tillgängliga, för alla som vill ta sig dit. Våra idéer lever med andra ord i ett fritt land.
    Kungliga Patentverket skyddar endast de lågt stående plagiaten. Författaren, poeten, krönikören, eller varför inte dagboksskrivaren i sin annonyma kammare, kan bruka detta landskap, vältra sig i det och uppleva den idé som inte går att köpas. Att tro sig ha en ensamrätt till en s.k. bokidé är snarare att betraktas som ett fall, som gränsar till hybris. Jag tror snarare att det är brist på insikt i skapandets villkor.
    Släpp idéerna fria. Det är vår!
    rené

  5. Eller ta ett aktuellt exempel:

    Författarna av boken HOLY BLOOD, HOLY GRAIL stämde Dan Brown, och hävdade att Brown knyckt idéer från deras bok till sin roman THE DA VINCI CODE.

    Men: trots att HOLY BLOOD, HOLY GRAIL kom ut *långt* före Dan Browns roman, så blev den boken inte riktigt framgångsrik förrän *efter* att THE DA VINCI CODE blivit en succé. I kölvattnet av Browns mega-bestseller håvade författarna av HOLY BLOOD, HOLY GRAIL in stålar.

    Så vem drog egentligen nytta av det andra skrivit — Brown eller de andra författarna?

    Den slutgiltiga ironin är att författarna förlorade rättegången mot Brown — och tvingades betala rättegångskostnaderna på flera miljoner kronor. En stor del av pengarna de tjänat på Browns framgångar förlorade de tack vare sin girighet… eller principfasthet… eller vad man ska kalla det.
    😉

  6. Det går inte att undvika att det skrivna bottnar i intertextualiteten. Jag är mer orolig att någon ska plagiera mina pilar (som jag använder som ett rexlefmässigt grepp och uttryckssätt) eller använda mina beteckningar för saker, ting och företeelser på fel sätt. Ja, det känns alltid fel när andra ska göra det 😉

    Å andra sidan, det som lockas med språket och alltid lämnar ett stort utrymme att drunkna i är just det att man aldrig äger det! Man har och utvecklar ett/sitt språk och är man inbiten då kan man se det som parhästar i den obändiga lojalitetens spår. Men … men …

    Någon gång har jag skrivit att man alltid möts med sitt språk ”i älskogen där ingen har äganderätt och inget skapar avlatsbrev”.

    Så det är bara att fortsätta odla (fram) sitt unikum. Idé finns ju trots allt på den ena sidan av medaljen; personlig stil, intensitet, känsla och annat ”verktyg” på den andra. Så allt fungerar ju egentligen!

  7. Tillägg: Tvister som uppstår kring författandet som kring den ovannämnda Brown-boken har att göra med något annat än själva skrivandet. I sådana fall slås man för rätten att äga komersiellt unikum. Det har ingenting med själva hantverket att göra.

    Tänk på Harry Potter, Bridget Jones och dylikt. Rätt och slätt komersiella produkter. Jag vill inte lägga värderingar i det jag säger nu, det är bara exempel på vad författarna i vissa fall försöker skydda. Ett varumärke.

  8. Om killen verkligen har en unik idé som hänger ihop med vissa specifika sammanhang, borde han ha hållit den för sig själv. Sedan, som alla säger, beror det ju på hur bra han är på att skriva om det blir en bok eller ej till slut.

    I USA är de talade ideérna fria, om man hör någon berätta något hos frissan kan man rusa hem och knycka rakt av. För att ha copyrightskydd måste idén finnas i påtaglig form, dvs nerskriven (och givetvis inte vara väldigt allmän, till exempel flicka blir kär i pojke men får honom inte).

  9. Jag har deltagit i skrivar- och författarkurser, där vi använt undertecknade kontrakt om tystnadsplikt och som avser allt material, ja allt vi delat med oss av. Dialogen blir så mycket enklare om man kan dela med sig och lita på art inga idéer ”stjäls”.

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Iréne Svensson Räisänen
×