Uppdaterad 21 december 2022
Min bok har tröttat ut mig, sant och ändå inte. Jag är mest trött på att aldrig bli klar med den. Att få lämna över den till läsarna och gå vidare. Fast egentligen är jag nog rädd, rädd för att ha redigerat sönder den.
I nio år har jag skrivit, redigerat och tagit hjälp av testläsare lektörer – till och med en redaktör. Jag har haft två förlag som varit intresserad av mitt manus. Med hjälp av förlagens synpunkter har jag skrivit hela manuset igen. Till slit vad jag tvungen att säga ifrån. Att boken bygger på mitt liv och inte fiktion.
Redigerat mot min vilja
I mars förra året, 2020, nappade ett tredje förlag. Deras lektör tyckte att manuset mer eller mindre är färdigt. Fast jag måste göra en större ändring, vilket betyder att jag måste skriva om vartannat kapitel. En mindre ändring, mer ett förtydligande, kräver att jag går igenom den andra hälften. Den större, som jag instämmer i att den behövs, har jag gjort halvhjärtat. Den andra som jag inte anser behövs har jag gjort helt och hållet.
Dessutom anser hon att jag behöver förenkla språket på en punkt. Jag antar att det är det som mina tidigare lektörer kallat för poetiskt. Det har jag gjort i de första tio kapitlen trots ett stort motstånd från min sida. Där någonstans tappade jag helt lusten för hela projektet. Jag tycker inte längre att manuset bli bättre och kan inte längre förmå mig att öppna filen.
Redigering är roligt till en viss gräns
Jag gillar att skriva om och förbättra mitt manus. Men jag har två gånger tvingats säga ifrån till förläggare som inte förstår att det jag skriver är självbiografiskt och att jag bara använder fiktion för att dramatisera. Samt för att anonymisera människorna jag skriver om. Den tredje förläggaren vill att jag ska använda mer fiktion än jag gör och det har släkt mitt intresse helt för boken.
Det senaste halvåret har jag öppnat manuset två gånger för att lika snabbt stänga det igen. Varför? Antagligen för att jag känner mig färdigt med det. Dessutom är jag rädd för att jag kommer att försämra det istället för att förbättra det om jag fortsätter att peta i det.
Förlaget har antagligen rätt
Samtidigt som jag har det här motstånd mot att fortsätta redigera mitt manus enligt förläggarens önskan, vet jag att hon antagligen har rätt. Hon har en erfarenhet jag inte har. Dessutom ser hon förmodligen mer objektivt på mitt manus än jag förmår göra. Trotts att jag tycker att jag kan se på min text med en utomståendes ögon vet jag innerst inne att det inte är helt sant. Jag har ju facit. Det är mitt liv som ligger där i kapitel eget kapitel, ord för ord.
Min bok har tröttat ut mig. Hur kommer jag vidare?
Hur ska jag gå vidare? Det är en fråga jag brottas med dagligen när mina tankar går till manuset. Ska jag, som jag tänkt många gånger under åren, skicka manuset till en korrekturläsare och sedan ge ut den själv? Eller ska jag vänta på att jag en dag ska öppna manusfilen och bara göra det som förläggaren anser behövs för att hennes förlag ska vilja ge ut den? Kanske ska jag låta boken gå in i glömskan och följa mig i döden. Alla förslag är välkomna.
Läs också Så olika kan lektörer tycka, Ställer jag orimliga krav på min roman , Ge ut själv eller bli utgiven?, Poetens år 2021 och Från första till tredje person.
Ibland tänker jag, just som du skriver här, att man kan redigera i sönder texter. Jag tror att när det gäller självbiografisk text, får, och ska man vara extra varsam. Bokens känsla eller ”själ” kan gå förlorad ifall man skriver om för mycket. Lyssna på ditt hjärta, tycker jag. Och ge ut boken, den som du är mest nöjd med, på eget förlag.
Tack för dina synpunkter, Lena. Jag försöker lyssna på mitt hjärta men det har tystnat när det gäller det här manuset. Ännu tror jag inte att jag har redigerat sönder texten men jag är jag gör det om jag fortsätter. Det är mycket troligt att jag ger ut boken själv för att slippa göra om den till något jag inte kan stå för.