Nu har jag gjorde jag det, satt punkt i min roman. Den självbiografi som jag började skriva här i bloggen 2009. Nu känns det som jag har gjort vad jag kan med manuset. Bättre än så blir det inte.
Innehåll
Roman och roman förresten, det är från början en självbiografi som jag numera kallar för autofiktion. Varför? Jo, allt för många lektörer och redaktörer har försökt styra mig i riktningar som lämnar det självbiografiska. Dessa har jag stått emot. Jag står för att allt Cecilia råka ut för det har också jag varit med om.
Vad gör manuset till autofiktion?
Vad gör mitt manus autofiktion? Först och främst så har jag bytt namn på personer, också mig själv, och platser. Det har jag främst gjort för att få ytterligare av stånd mellan mig och min text. Men också för att skydda syskon och andra personer. Dessutom har jag lagt till ett element för den dramatiska effektens skull.
Om autofiktion
Autofiktion är en litterär genre som blandar självbiografi och skönlitterär fiktion. Ordet är ett teleskopord som kommer från ”autobiografi” och ”fiktion”, vilket tyder på en fusion av sanningsenlig självpresentation och skapande av ett berättande. Författaren använder verkliga händelser och upplevelser från sitt liv som grund. Men berättar dem genom ett filter av fiktiva element – som förändrade namn, överdrivna situationer eller tillagda karaktärer.
I autofiktion är gränsen mellan verklighet och fiktion ofta suddig. Denna genre utforskar identitet, minne och verklighet genom att undersöka hur verkliga händelser kan skildras och omvandlas i en litterär form. Autofiktiva verk utmanar ofta traditionella koncept om sanning och fiktion, författarrollen och den narrativa strukturen.
ps. Jag har redigerat och faktagranskat AI:s text.
Kämpat för sanningen
En självbiografi är självupplevd, eller hur? Trots det har de lektörer jag tagit hjälp av velat styra mig in i fiktion. Jag har fått kämpa för att hålla mig till sanningen. Ja, i varje fall så som jag upplevt den för sanningen skiftar från person till person. Mina föräldrar och syskon har alla sin sanning och sina minnen av vad som hänt.
Bli utgiven eller ge ut
Eftersom jag motsatt mig ändringar, av för mig väsentliga delar, har två förlag som varit intresserad av att ge ut mitt manus tackat nej. Ett tredje har jag själv tackat nej till eftersom jag inte kunde gå med på att göra deras förslag till ändringar. Ett förlag finns fortfarande kvar och är intresserad, men jag vägrar fortfarande att gå med på ett av deras förslag till redigering.
För mig känns det som jag kommit till den punkt där egenutgivning känns mer lockande än att ännu en gång försöka tillmötesgå ett förlag. Jo, jag vet att förlagens lektörer och redaktörer oftast har rätt. Men att de gång på gång väljer att bortse från det självupplevda gör att jag tyvärr inte kan tillmötesgå dem.
Ett sista försök
Jag gör nu ett sista försök att få ett förlagskontrakt för ”Det ingen ville veta”. Om förlaget inte godkänner mitt manus i sin nuvarande form kommer jag att ge ut det på SkrivarSidans förlag. Som jag gjort med mina fyra av fem diktsamlingar, novellsamlingen som jag inte försökte få kontrakt på och de tre skrivhandböckerna.
Nu hoppas jag att du vill fortsätta och hänga med på min resa som startade 2009 när jag lade upp första kapitlet här i bloggen. Nu har jag äntligen satt punkt i min roman. Jag är oändligt tacksam för den hjälp och stöd jag fått genom åren.
Läs också
Blogginläggen Ge ut en novellsamling, Ge ut böcker en mänsklig rättighet?, Två diktsamlingar av ett manus, Ge ut själv eller bli utgiven? och Mina böcker.