Terrordåd, skjutningar och knivhuggningar fyller skärmen. Jag flyr in i min egen värd av ord som inte vill räcka till. För att slippa ta del av dagens rubriker, som döljer tragedier jag inte kan förställa mig, sätt jag på hörlurarna. Jag redigerar nästa avsnitt i Poetpodden och kan för en timme glömma alla blodiga bilder som tidigare spelats upp på näthinnan.

De stunder jag inte går upp i något av mina projekt tittar jag med några minuters mellanrum på mobilens skärm. Har de tagit fast den senaste terroristen? Är kvinnan som varit försvunnen hittad levande? Har Donald Trump tvingats avgå? Börjar temperaturen på jorden att sjunka?

Terrordåd, skjutningar och knivhuggningar

Idag på morgonen, liksom alla andra dagar det senaste året, frågar jag mig själv innan jag kollar mobilen: ”Har det varit några terrordåd, skjutningar och knivhuggningar i natt?”

Medan jag äter frukost läser jag tidningarna på nätet. ”Detta har hänt medan du sov: 53 flyktingar har hittats döda på medelhavet under sin flykt från Libyen till Italien.” Jag känner deras dödsskräck krypa innanför mitt skinn och bläddrar vidare.

Bedövad

Så fortsätter dagen. Nyheterna tränger sig på från mobilskärmen, datorn, radion och på kvällen tittar jag på Rapport utan att kunna ta in vad jag ser och hör. Jag är bedövad av krig, död, misshandel, sexuella övergrepp och olyckor.

”Det kan inte fortsätta så här”, har jag sagt till mig själv sedan terrordådet på Drottninggatan. Jag måste ta en paus från allt elände som letar sig in i min vardag. Från och med nu ska jag ta bort nyheterna på mobilens låsskärm, sluta läsa, lyssna och se på nyheter.

Varje gång jag greppar mobilen tänker jag:  ”Jag måste sluta ta del av allt elände vi människor gör mot varandra i samma ögonblick det händer.”

Tror du att jag gjort det? Nej, du har rätt. Jag har inte förmått mig att ändra inställningarna i mobilen eller stänga av radion.

Min förbannade plikt

Av någon anledning tycker jag att det är min skyldighet att ta del av den tragik som varje sekund dygnet runt utspelas jorden runt. Att det är min förbannade plikt försöka sätt ord på det jag känner inför allt vi människor ställer till.

Just som jag skriver det här börjar en helikopter hovra ovanför mitt hus. ”Nu har det hänt nått elände igen”, säger jag till min fru och avslutar denna text.

Mer i Bloggen