Böcker jag inte tycker om blir olästa

Böcker jag inte tycker om blir olästa. Under påskledigheten läst jag två kriminalromaner av en författare jag aldrig läst förut. ”Svara om du hör mig” av Ninni Schulman var den första. Den var både spännande och lättläst. Jag tycker om hennes sätt att varva mellan personerna i korta kapitel. Hennes sätt att kursivera tankar fungerade utmärkt. Det tänker jag mig av i den roman om hedersvåld som jag skriver. Så länge tankarna är kort och inte för många, tror jag det är ett bra grepp.

`Klumpen i halsen gjorde det svårt att prata.
”Jag gör så gott jag kan”, sa Petter. ”Det vet du.”
Det är möjligt att du gör, men det räcker inte just nu. Fattar du det?` Ur ”Svara om du hör mig” av Ninni Schulman.

Min namnsdagspresent, Det här är hjärtat” av Bodil Malmsten har jag väntat länge på att få öppna. Jag läste genast hela högst för mig och min fru. Magiskt. Tänk att en 69 sidor lång dikt om sorg kan öppna upp stängda dörrar till gamla sorger och samtidigt trösta fast det ingen tröst finns. Poesins kraft slutar aldrig att förvåna mig. Även om Malmstens dikt har ett privat ursprung har den ett personligt anslag som gör det möjligt för mig som läsare att göra den till min.

”Hur gör folk för att leva
Vid vilken ålder är det försent”

”Det här är hjärtat” av Bodil Malmsten

Påskens tredje bok var Den osynlige mannen från Salem” av Christoffer Carlsson. Jag kommer nog inte att läsa fler av honom. Från inledningen till de 50 sidor jag läste irriterade jag mig på språket, hoppen i tid som jag inte hängde med i och den ointressante polisen Leo Junker som är huvudpersonen. Uppriktigt sagt räknande jag sidor till jag äntligen skulle kunna ställa tillbaka den i bokhyllan igen.

”Någonstans ifrån kommer ett barn springande med en ballong i handen. Ballongen fladdrar ryckigt och hetsigt i snöret efter honom, tills den träffar något vasst i tunneltaket och smäller till.” Ur ”Den osynlige mannen från Salem” av Christoffer Carlsson.

Boken utsågs till bästa Deckare 2013 av Deckarakademin. Jag kan förstå att andra uppskattar den noirarstil den är skriven i. För mig är det en bekräftelse på att jag aldrig någonsin ska försöka mig på att skriva en kriminalroman.

Mer av mig om Litteratur