Regi:
Stephen Frears
I rollerna:
Helen Mirren, Michael Sheen, James Cromwell, Sylvia Syms m fl.

Med höga förväntningar gick jag på bio i lördags. Äntligen skulle jag få se Helen Mirren i rollen som drottning Elisabeth i The Queen. Och jag blev inte besviken, ja, inte på Mirren i alla fall. Hon gör sin livs roll och äger filmduken när hon är med. När hon inte är det är filmen inte långt ifrån lika engagerande.

Alla karaktärer utom Drottning Elisabeth och Tony Blair har misshandlats av manusförfattaren och regissören. Dom är mer karikatyrer än levande personer. Dessutom ställer jag mig tvekande till alla klipp med prinsessan Diana. För mig drar dom ner på tempot i onödan. Och som skrivet, så fort Helen Mirren inte är med så somnar hela filmen in. Så till den grad att jag får knuffa upprepade gånger på frugan som snarkar till.

Och jag förstår henne. Det är sällan jag upplever en film som tråkig, men det är min sammanfattning av The Queen, och att den är intelligent. Jag förstår att det är svårt att göra en film om en nu levande person som inte många känner men många har bestämda åsikter om. Drottning Elisabeth är en produkt av sin uppfostran till drottning. Trots det lyckas Helen Mirren göra henne till en levande person som jag känner sympati för. Och det är det bästa med hela filmen.

The Queen får tre plus av mig och alla är Helen Mirrens förtjänst.

Fler bloggar om The Queen, Helen Mirren, film, recensioner, filmrecensioner och på Intressant.