Ersättning för vanvård av fosterbarn

Foto: Iréne S Räisänen

Den senaste tiden har jag kämpat med att fylla i min ansökan om ersättning för vanvård i mitt fosterhem. Det är lång i från enkelt och suger att läsa igenom den ca 200 sidor långa arkiverade akten om fosterhemsplaceringen. Jag har dessutom tagit ut en hel del journaler från sjukhus för att där om möjligt hitta bevis för dom sexuella övergrepp min fosterpappa utsatte mig för. Vilket innebär att jag plöjt igenom ytterligare 100-tals sidor med anteckningar från olika psykkliniker.

Det tär på min psykiska hälsa och jag har fått svårt att somna på kvällarna. Olika detaljer från det jag läst snurrar runt i huvudet. Men mesta av allt brottas jag med det faktum att samhället som placerat mig hos mina fosterföräldrar och hade det yttersta ansvaret för mig inte såg eller inte vill se vad som pågick under den skenbart perfekta ytan. Inte förrän jag når tonåren och började gå sönder finns det något skrivet som inte går ut på att jag är en ”väluppfostrad och pigg unge”. Och då handlar det om att det är mig det är fel på…

För att eventuellt kunna få dom 250 000 kr som staten beslutat att ge oss vanvårdade fosterbarn som kompensation måste jag göra en ansökan. Där ska jag i detalj skriva vad jag varit utsatt för, skicka med bevis för fosterhemsplaceringen och eventuella övergreppen. Dessutom bör jag ge mitt samtycke till att nämnden som ska besluta om ersättningen får hämta in dom akter och journaler dom behöver för att dom ska kunna avgöra om det jag påstår är sant eller inte. Något som känns rätt onödigt då det i mitt fall inte finns några sådana bevis. Dessutom är sekretessen för det insamlade materialet tveksam.

För den som inte har några bevis, som jag, finns möjlighet att komma på ett muntligt samtal med nämnden. Något jag gärna gör. Däremot känns det inte bra att per post skicka en detaljerad redogörelse för övergreppen. Jo, jag vet att jag skrivit om det i min självbiografi men det är en annan sak. Jag vill inte att min privata redogörelse ska hamna i orätta händer. Tyvärr räcker det inte med att skicka med självbiografin.

Som du ser har jag en del att brottas med när det gäller det här. Jag kan inte låta bli att undra om det är värt besväret då jag aldrig trott att det finns en chans att jag får rätt mot samhället i den här frågan. Min tillit till staten, samhället är ju inte den bästa.

Uppdatering: Jag har fått tillåtelse att rekommendera min ansökan.