Hur viktig är huvudpersonen? Många anser att läsaren måste kunna identifiera sig med huvudpersonen för att få behållning av att läsa en roman. Andra att det viktigaste är att känna sympati för den som bär upp berättelsen.
Innehåll
Jag instämmer nog i det senare. Om huvudpersonen inte har något försonande drag alls blir hon/han odräglig och jag tappar snabbt intresset. Men inte behöver jag kunna identifiera mig med en massmördare eller tvåbarnsmor för att drivas vidare att läsa. Tvärtom. Jag vill ofta försöka förstå vad som gjort att en människa blir som den blir. Även om det aldrig ursäktar de hemska saker en del personer gör mot andra människor.
Vinna sympati
Hur ofta händer det inte i en film att skurken som bryter mot lagen vinner mina sympatier mot polisen i en film? Trots att jag anser att hon/han beter sig helt förkastligt. Detsamma gäller också när jag läser. Det är ju fascinationen med en bok att jag får möjlighet att se hur andra, helt olika mig själv, tänker, känner och handlar. Att få använda min fantasi för att leva mig in i olika människors öden.
Empati
För att sticka in på ett sidospår så tror jag att just det är en viktig del i att utveckla empati. Något som allt fler har visat sig missa i sin utveckling. Statistik visar ju att många av brottslingarna i våra fängelser varken kan läsa eller skriva. Förlåt min amatörmässiga analys. 😳
Vad tycker du?
Vad tycker du? Är det viktigt för dig att kunna identifiera dig med huvudpersonen i en roman? Är det skillnad på identifikation och sympati? Många frågor men väl värda att fundera på om du skriver själv.
Jag tror att du liksom jag tycker att huvudpersonen är viktig. Men hur viktig och på vilket sätt har vi kanske olika åsikter.
Läs också
Blogginläggen Dyslexi hindrar mig inte att skriva , Kan man stjäla en bokidé?, Författarperspektivet och gör övningen Skriv ett personporträtt.
Om jag var tvungen att identifiera mig med en huvudperson för att uppskatta boken hade det inte blivit många böcker lästa… Det händer i stort sett aldrig att jag gör det.
Däremot är det för mig viktigt att huvudpersonen inte är: KORKAD. Gör korkade val trots befintlig info, beter sig som en idiot, gör saker jag som läsare vet leder åt helvete = förutsägbart. Inte att förväxla med när man gör dåliga val utan att ha info, pga begripbara omständigheter eller desperation. Alternativt att jag frågar mig: Varför är den där personen i den här historien överhuvudtaget?
Exempel: Solstorm av Åsa Larsson.
Hennes huvudperson har ingenting i Kiruna att göra, det är fullständigt ofattbart varför hon åker dit. Då blir inte resten av boken intressant heller. Jag bara retar mig på att författaren inte gav sin huvudperson en trovärdig anledning att lämna ett bra jobb för att åka till Kiruna och hjälpa någon hon inte ens tycker om…
Svaret på din sista fråga är: JA.
Monica: Skönt i att jag får medhåll i att det är skillnad i identifikation och sympati. Jag har dom senaste dagarna fört en rätt hätsk diskussion om det per e-post. 😀
Det är också skillnad på sympati och att kunna FÖRSTÅ någons handlingar. Även om man inte sympatiserar med dem.
Jag tycker inte heller det är viktigt att kunna identifiera mig med huvudpersonen. Däremot vill jag känna att huvudpersonen är trovärdig, att jag kan förstå valen, att jag kan förstå varför han/hon reagerar, inte reagerar. Att han/hon håller ihop i sina delar.
Att känna sympati med någon anser jag är positivt. De kan jag göra fast jag inte alls kan identifiera mig med personen. Och visst går det att känna sympati med t ex brottslingar, till och med grova sådana, men ändå fördöma handlingen?
Jag håller nog med Åsa. Att personerna i boken känns realistiska är viktigt för mig. Kanske är det hela lite en definitionsfråga.
Jag tycker att det känns bra att känna igen mig glimtvis d.v.s. till viss del, men att hela karaktären inte är lik mig. Fast när jag läser t.ex. deckare så känns det igenkännande och sympati inte lika viktigt, men jag brukar i sådana fall bli irriterad på berättarstilen i fall den känns för naiv eller inte passar för ämnet. Kort sagt jag tror det viktigaste för mig är att huvudpersonen känns som en riktig person.
Jag älskar att läsa och läser mycket, men jag kan inte påstå att jag läst speciellt många böcker där jag identifierat mig med en person. Även om det vore roligt med en bok som bara handlade om mig 😉
Jag har alltid gillat thrillers och dekare, men jag har märkt att jag har faktiskt svårt med böcker där huvudpersoner är kvinnor som inte har några drag av handlingskraft eller i mitt tycke normal mänsklighet. Mitt stora exempel på en författare som jag numera inte kan läsa är Colin Forbes. Han skriver uppenbarligen väldigt bra eftersom han har massor med läsare, men de kvinnliga huvudpersonerna är i mitt tycke så… tafatt fåniga. Det kan vara ett agentpar som består av en kvinna och en man som åker runt och räddar världen. Jag upplever berättandet ungefär så här:
”Agent Man kastade sig över den hårt trafikerade fem-filiga motorvägen, löste korsordet samtidigt som han placerade sändaren under fiendens bil. Agent Kvinna såg facinerat på hur han sedan snabbt tog sig upp för muren medan han rapporterade in till huvudkontoret. Hon rodnade klädsamt när hon såg hur hans sotiga tröja spände över musklerna och bestämde sig direkt att byta till den nya rosa angoratröjan till middagen. Senare kom hon alltid att minnas detta uppdrag med lätt hjärtklappning och fjärilsfladder i magen.” (helt påhittat av mig altså, inte något som Forbes skrivit)
Kan det vara så att jag vill kunna identifiera mig med agentkvinnorna men misslyckas när deras tankevärd och personlighet är för långt från min? Jag vet inte, jag tror inte det. Jag kan bara inte sympatisera varken med kvinnan i boken eller den som hittat på henne, då jag tänker att författarstackarn tror att det är så här kvinnor är och tänker.
Oj oj.. långt blev det utan att jag kom fram till något svar.
Så här kanske:
Nej, jag tycker inte att det är viktigt med identifikation.
Ja, det är stor skillnad på identifikation och sympati. Men för mig krävs det tyvärr mer av en kvinnlig huvudperson för att få min sympati.
Monica: För mig är det ofta så att jag inte förstår och inte heller tycker att jag bör förstå varför någon gör som den gör. Men ändå kan jag känna sympati. Min definition av sympati verkar vara något förvrängd. 🙄
Åsa: Jo visst är det positivt att känna sympati.
Sarah: Vi människor är nog mer lika än olika så det brukar ju inte vara svårt att hitta en minsta gemensamma nämnare.
Maria: Jag har svårt för författare som sitter kvar i gammalt könsrollstänkande utan att det tillför berättelsen något. Brukar inte ta mig igenom den typen av böcker. Och den typen av huvudpersoner väcker definitivt ingen sympati hos mig. Jag blir bara uttråkad.
Jag ställer nog högre krav på kvinnliga författare att kunna gestalta en kvinnlig huvudperson. Dumt, ja, men ändå sant. 😳
Jag menar inte att alla människor är lika utan att vissa tankar och känslor är allmängilltiga. Alltså tycker jag att jag kan känna igen mig i dem. Jag tycker att det går bra att gradera identifikation. Den behöver inte vara total. Faktiskt tycker jag inte att skillnaden mellan sympati och identifikation är så stor även om den finns.
Jag har svårt för tjejiga huvudpersoner som Marian Keyes, uppskattar inte stilen känns som Mitt livs novell i tegelstensformat. Kanske lite samma sak som att inte tycka om klassiska könsroller.