Uppdaterad 12 mars 2023
Dyslexi hindrar mig inte att skriva. Eftersom jag har lite svårt att hålla reda på alla ord och bokstäver hamnar ofta fel när jag skriver. Annars så märker jag inte av att jag har dyslexi.
Läser utan problem
Jag har alltid kunnat läsa utan problem, lärde mig vid 5 års ålder, men att skriva är värre. Rättstavningen var en pina i skolan. När lärarna gått igenom mina skrivböcker var de fylla av röda bockar. Trodde de verkligen att jag skulle lära mig bättre av det?
Idag borde elever med dyslexi fångas upp tidigt av skolan och få den hjälp de behöver. Tyvärr är det inte altid så.
Svårt att stava och tappar bort ord
Mina skrivsvårigheter minskade när jag fyllde 13 år men växte inte helt bort. Samtidigt med det så väcktes mitt intresse för att skriva dikter och drama. Novellerna kom in långt senare i livet när jag gick en skrivarkurs. Att inte kunna stava och tappa bort ord är inte detsamma som att inte kunna skriva. Vilket jag fick bevis för när jag började skriva för Södertälje Posten.
Dyslexi hindrar mig inte från att skriva böcker
När jag i vuxen ålder återupptog mitt skönlitterära skrivande och blev publicerad var det en stor seger. Likaså att vinna priser, hålla skrivarkurser och cirklar. I min vardag arbetar jag hela tiden med det skrivna ordet.
Diagnos och hjälpmedel
Nu har jag sådan tur att jag oftast har korrekturläsare till hjälp. Här i bloggen hade jag länge den stora glädjen att få hjälp av Kurt. Tack! 😀 (Kurt finns inte längre med oss). Men det är långt ifrån alla som får hjälp med sin dyslexi. Inte heller får tillgång till de hjälpmedel som finns. Inte heller får alla en diagnos. Vilket är första steget till att göra något åt det.
Läs också
Läs gärna Varför är språket i mitt manus så uselt?, Hur viktig är huvudpersonen?, Intervjuer bra för egot och Kan man stjäla en bokidé?
Poet och författare. Jag har gett ut 5 diktsamlingar, 3 skrivhandböcker och medverkar i 30-talet antologier. Driver skrivforumet SkrivarSidan.nu och Poetpodden. Dessutom gör jag hemsidor och bloggar till författare/poeter.
Ja. Jag tror att de trodde att du skulle lära dig bättre av röda bockar. Det trodde man förr. Min mamma fick slag av linjalen över händerna. Också det i det bästa syfte förstås…
Röda bockar är förkastligt. Jag var under några år översättare åt tidskriften Det Bästa och jämförde alltid mina manus med den färdiga och tyckta artikeln, vilken alltid var bearbetad av lektörer med ypperliga kunskaper i svenska. På det lärde jag mig oerhört mycket.
Monica: Ja, dom visste tyvärr inte bättre.
Kurt: Som jag lär mig av dig. 😉
Och de årgångar som fick röda bockar som barn, får frossa om jag som lärare inte bryr mig om stavfel!!! Jo, visst bryr jag mig, men stavning kör jag inte ihop med skrivflöde – och har fått försvara mig mycket mot föräldrar som KRÄVER att det ska bockas och rättas….
Marianne: Jag önskar att alla lärare tänkte som du.
Jag hade liknande problem med att skriva när jag var yngre.
Förutom röda bockar brukade min mellanstadielärare dessutom tala om för mig att jag skulle läsa igenom det jag skrivit innan jag lämnade in det. Att korrekturläsa mina egen text funkade inte alls det gjorde mig bara stressad och bidrog till att jag skrev ännu sämre. På högstadiet fick jag en lärare som inte tyckte att uppsatsskrivning var en uppvisning i rättstavning och då gick det mycket bättre.
Det värsta är att många tror att det alltid hör ihop att en elev som skriver dåligt inte heller kan läsa. Jag kände mig oerhört kränkt när folk gav mig läsa lättböcker med stora bokstäver och enkel meningar eller när de sa att jag hade läs och skrivsvårigheter. Jag tyckte inte att jag hade några läs svårigheter. I regel läste jag betydligt mer än mina jämnåriga ofta läste jag böcker för äldre ungdomar nära jag 10-12 år
”På högstadiet fick jag en lärare som inte tyckte att uppsatsskrivning var en uppvisning i rättstavning och då gick det mycket bättre.” Jag hoppas dom flesta lärarna idag resonerar så.
Jag har aldrig heller haft problem med att läsa. Lärde mig innan jag började skolan, läser mycket och snabbt. Men jag har ofta blivit betraktad som dum i huvudet för att jag inte kan stava.
Min mellanstadiet var gammalmodig, trött och verkade totalt ointresserad av pedagogik. Jag hoppas att det är bättre idag.
Det är bättre idag men inte tillräckligt bra. Och tyvärr så beror det nog väldigt mycket på enskilda lärare om en dyslektiker ska få rätt hjälp eller inte.