Boxarn

Uppdaterad 19 oktober 2022

Boxarn är en novell

Den alltjämt värmande solen håller kvar illusionen av sommar, fast det är i slutet av september och nätterna är kyliga. Över villaområdet på andra sidan Kämpevägen i Ronna ligger en doft av äpplen och förruttnelse. Det dröjer ännu ett tag innan lukten av fukt får ge vika. Här i höghusen tävlar stanken av sopor med den frätande odören av urin. De flesta främmande för varandra, oavsett ursprung.

Petra stiger av bussen vid Ronna centrum, drar den nya svarta dunjackan hårt omkring. Jackan är en present som hon fått igår på sin trettioårsdag av föräldrarna. Huvudet känns trött efter festen, men annars mår hon ovanligt bra. Med tanke på att hon skulle arbeta nästa morgonen hade hon bara druckit ett glas rödvin till den vegetariska lasangen.

Livrädda vårdbiträden

I dag ska Petra för första gången gå ensam till en av sina nya hjälptagare – den beryktade Boxarn. Han, som alla de andra vårdbiträdena är livrädda för och inte vill ha, står först på tur.

Johannes Karlsson, snart sextionio år, Långbro–veteran och gammal boxare, väntar otåligt på att klockan ska bli åtta och nya vårdbiträdet komma. Han hade vaknat redan vid femtiden och känt sig orolig. I ett att försöka jaga myrorna ur kroppen begav han sig ut på en promenad. Iklädd mörkblå träningsoverall av sextiotals snitt och utslitna tennisskor, halvsprang han tre varv runt centrum.

Renlighetsfobi

Hemma igen skrubbade sig Johannes uppifrån och ner med en grov tvättsvamp i över en timme. Han lider sen tonåren av renlighetsfobi. Hur det började kommer han inte längre ihåg, bara att han jämnt och ständigt måste tvätta sig minst tre gånger för att inte bli sjuk.

Ändå är han hela tiden rädd för att smittas eller lida av någon dödlig sjukdom.

Nu sitter han i det enda rummets slitna fåtölj. Hela möblemanget är av från sextio– och sjuttiotalet, allt nött och urblekt. Med ögonen på väckarklockan på bordet bredvid bäddsoffan, väntar han otåligt på att dörrklockan ska ringa.

Vredesutbrott

Johannes ordinarie vårdbiträde Ingrid har berättat hur viktigt det är att passa tiden, annars blir Johannes nervös och kan få ett av sina fruktade vredesutbrott.

Petra ringer tre signaler på ringklockan, som hon blivit instruerad. I flera minuter hörs ett otydligt mumlande genom dörren, innan den plötsligt öppnas på glänt, och en röd och en blå boxhandske sträcks ut genom springan.

– Hej, Johannes. Har du väntat på mig? Trots det besynnerliga beteendet lyckas Petra hålla både sig och rösten lugn.

– Du kommer en halv minut för tidigt! ryter Johannes och stirrar på henne med sina vattniga ögon.

– Jag vet… börjar Petra förklara, men blir genast avbruten.

– Har du boxas nån gång?

Johannes slår några slag i luften samtidigt som han tar ett par hoppande steg.

– Nej, men jag vill gärna prova, säger Petra och sväljer hårt.

Boxas

Johannes hjälper henne på med handskarna och knyter snörena. Petra har aldrig tidigare boxats, men vet att det gällde att hålla upp ena handsken som skydd för ansiktet, försöka slå med den andra och hålla sig undan för motståndarens slag så gott det nu går.

Under koncentrerad tystnad börjar bägge två att röra sig runt i den trånga hallen. Petras goda kondition, som hon kan tacka de många promenaderna i arbetat för, hjälper henne att hålla sig undan Johannes lekfulla jabbande. Hon har just börjat tycka det är riktigt roligt när Johannes tvingas att ge sig. Han kan knappt andas av ansträngningen.

Boxarn är nöjd

Trots att Johannes inget säger syns det på hans belåtna ansiktsuttryck att han är nöjd med hennes insats.

Torsdag innebär att Johannes vill ha pannkaka utan ärtsoppa. Petra gör i ordning smeten under Johannes stränga övervakning. Han blir orolig så fort hon inte gör exakt likadant som Ingrid. Snabbt rättar han till henne och blir rasande om hon inte genast gör som han säger.

– Varför tar du tre ägg? Jag vill ha pannkaka med bara två ägg! skriker Johannes plötsligt helt utom sig.

– Därför att de håller ihop bättre när jag steker dem. Petra anstränger sig för att behålla lugnet. Det är en svår balansgång mellan att inte helt låta sig styras och att inte göra Johannes än mer frustrerad.

– Du är ju oduglig! Jag vill ha mina pannkakor på samma sätt som Ingrid alltid gjort dem. Om du inte kan det, behöver du inte komma hit mer!

– Brukar Ingrid ha socker i smeten? frågar Petra avledande.

– En matsked, svarar Johannes med nästan lugn röst. Han lämnar henne ensam i köket och går in i rummet.

Stormen över

Stormen har dragit över för den här gången. Petra andas ut, ställer smeten på köksbänken för att svälla och tar fram dammsugaren. Egentligen ska Johannes inte få städat förrän om en vecka, men köksgolvet är fullt av smulor.

Hon ska just till att böja sig ner för att sätta i kontakten, när Johannes kommer tillbaka in i köket. Plötsligt hörs ett skrapande ljud, i nästa ögonblick får Petra en köksstol i ryggen. Smällen är så hård att hon tappar andan och faller till golvet.

– Du ska låta bli dammsugaren när du lagar mat! skriker Johannes ursinnigt.

Utsättas för våld i arbetet

När Petra stiger upp från golvet börjar smärtan sprida sig ut i korsryggen. Tyst bannar hon sig för att hon glömt Ingrids varning: “Vad du gör, vänd aldrig ryggen åt Johannes!”

Rädslan sprider sig panikartad inom Johannes. Han förstår vad han just gjort, men inte varför han inte hunnit hejda sig. Övertygad om att ha skrämt iväg ännu ett vårdbiträde går han in i det kombinerade sov– och vardagsrummet. Med bara händer tar han ut sin förtvivlan på boxbollen som hänger i taket.

Han ville henne inget ont, tvärtom. Det är bara det att skräcken för alla bacillerna på dammsugaren gjorde honom skräckslagen. Nu skulle hon säkert inte komma tillbaka mer och det gjorde honom riktigt lessen. Ingen av de tidigare vårdbiträdena hade tagit på sig boxhandskarna. Inte ens Ingrid.

Kontrollera ilskan

Om han bara kunnat kontrollera ilskan.

Följande dag, exakt klockan åtta, ringer Petra tre bestämda signaler på dörren . Hon vet av egen erfarenhet att det gäller att inte ge upp. Att inte låta Johannes straffa ut sig, så som hon själv gjort på högstadiet i skolan. Som tur var såg en manlig lärare till slut hennes rädsla och kunde hjälpte henne tillbaka innan det var för sent.

– Jaså, kommer du nu igen, säger Johannes på sitt vresiga sätt. Fast han ser inte särskilt missbelåten ut när han sträcker henne handskarna.

– Hur skulle jag kunna låta bli. Det är inte särskilt ofta som jag får chansen att slå en knockout.

© Iréne Svensson Räisänen
Fick 5:e pris i LT novelltävling 2005.

Renlighetsfobi eller bacillskräck= Mysofobi.

Läs också novellerna I ensamhetens tjänst och Uppvaknandet.

Fler noveller