Novellen I ensamhetens tjänst
Östermalm; hattgator och kärringkvarter. Överfyllda gator av rynkiga vitpudrade kinder, körsbärsröda läppar, kvinnor som försöker hålla livet kvar. De permanentade perukerna vilar tunga på dödskalleformade huvuden.
Innehåll
Lina, 20-årig arbetarfödd och förortsbo, stiger upp ur Karlaplans tunnelbana. Hon anser sig vara klasslös och fri från konventioner. Efter ett drygt års arbetslöshet har hon hittat en plats inom hemtjänsten som kommunal piga.
– Du är inte klok, hade Linas mamma sagt. Dom kommer att köra med dej till du stupar.
Lina tänkte på sin mormor som arbetat som piga i familj sen hon var tretton år. Hon hade aldrig haft egen familj. Inget eget liv utanför de rika familjer hon tjänat hos. Men nu var det andra tider. Reglerad arbetstid och MBL… Lina skulle aldrig låta sig utnyttjas eller bli trampad på. Hon vet minsann att säga ifrån, kräva sin rätt. Aldrig ska hon bli lik mormor och dö bitter över sitt öde.
Elsa stod i hallen och tog på sig minkpälsen. Den kändes tyngre än förra söndagen, då hon som i dag klätt sig inför sitt vanliga veckobesök på kyrkogården. Just denna dag, 16 januari, skulle hennes make Edvin fyllt 84 år om han fått leva. Edvin hade gått bort i fjol, nio dagar före sin födelsedag, i sviterna av influensa.
Elsa
Elsa kände sig konstigt orkeslös. Hon tvingades sätta sig i hallen och vila. Men den envisa dörrklockan tvingade henne genast upp igen.
Kronstedt Elsa, Grevgatan 21, fem trappor. Lina har fått sin första egna tant. Hjärtat bankar hårt av nervositet när hon ringer på dörren. Efter flera minuters väntan rasslar det till vid dörren och en röst frågar vresigt:
– Vem där? Jag vill inte köpa något!
– Lina från hemtjänsten. Har dom inte ring och sagt att jag skulle komma?
Dörren glider försiktigt upp. Genom en smala springan tittar ett par gråa misstänksamma ögon på henne.
– Jag är just på väg till kyrkogården. Det sa jag till dom där uppe på Byrån!
Dörren går igen med en smäll som ekar i hela trappuppgången.
– Men till mej sa dom att du brukar vara hemma på förmiddagarna. Kan jag inte få komma in istället för att stå här ute och skrika?
Lina får inget svar och är på väg att ge upp när dörren plötsligt öppnas på vid gavel.
– Trodde Fröken hon skulle slippa undan? ryter tanten. Ingen har varit här på flera veckor! Dom tycker tydligen jag ska klara mej själv…
Efter den första arbetsveckan känner sig Lina helt slut. Alldeles fylld av nya intryck och musklerna värker. På lördagen sover hon ut och lägenheten förblir i ostädat. Hon gör inget särskilt. Slötittar lite på teve och pratar med några kompisar om vad de ska göra på kvällen.
Vid tretiden på eftermiddagen, mitt i en gammal svensk svartvit film från 40-talet, ringer det på dörren. Utanför står Linas mamma med en försenad födelsedagspresent i famnen: En tigerrandig kattunge med stora klarblå ögon.
Randy
– Åh, så söt, utbrister Lina helt betagen. Men hur ska jag kunna ha katt nu när jag arbetar?
– Det ordnar sej ska du se, svarar mamman, och går raka vägen in i badrummet med kattungen. Hur går det på jobbet förresten?
Lina ser på när mamman tar tvättbaljan, fyller den med toapapper och sätter ner katten i den. Kattungen nosade runt ett par varv, innan den sätter sig och kissar.
– Dom kör med dej, va? frågar mamman och ser oroligt på Lina.
Då brister något inom Lina. Kanske är det av trötthet. Eller för att hon måste få berätta för någon hur det egentligen är.
– Jag får inte ens säga du! Och till mej säger hon Fröken eller Lina.
– Hon försöker väl sätta dej på plats, säger mamman och lägger kattungen i Linas famn. Du måste säga till din arbetsledare om tanten blir för krävande. Det finns regler för vad ni får och inte får göra.
Lina är glad att mamman inte säger: ”Vad var det jag sa”. Eller kommer med en massa prat om överklassfasoner och liknande.
– Undrar vad han ska heta, säger Lina, och smeker den mjuka pälsen. Vänta, nu vet jag. Randy. Ja, det får det bli.
Lina
Året efter Edvins död har inneburit många sömnlösa nätter. Elsa tycker liksom att ensamheten klistrat sig fast vid henne; omöjlig att få bort. Inga barn hade Edvin och hon välsignats med under sitt långa men inte särskilt lyckliga äktenskap. Hon hade gärna velat få både ett eller två. Inte för att hon älskade barn, utan mest för att ha något att göra när Edvin arbetade. Hemmet hade inte gett henne nog med sysselsättning. Nu var de flesta vännerna och bekanta borta. Den enda levande släktingen var en senil svägerska på långvården. Förutom flickorna från hemtjänsten var Elsa helt ensam.
Men flickorna hade inte gjort något större intryck på Elsa. Inte förrän den här nya flickan… Lina hette hon visst. Som hade visat sig vara både läraktig och arbetsvillig.
Randy är en trogen katt, som alltid väntar på Lina när hon kom hem efter arbetet. Ofta underhåller hon sina ”tanter och gubbar” med de rackartyg som kattungen hittat på. Och till hennes förvåning verkar Elsa uppriktigt intresserad.
– Katter ska inte leva på burkmat, sa Elsa, en dag när Lina skulle till att gå. Hon måste komma ihåg att ge honom strömming och riktig grädde. Det är bra för pälsen.
– Jag tror jag ska ta med Randy hit någon dag, skojade Lina. Så Fru Kronstedt får skämma bort honom lite.
Det är fredag förmiddag och Elsa Kronstedt ska ha handlat inför helgen. Lina ringer på hennes dörr strax innan lunch.
– Var är han, frågar Elsa genast. Innan de ens hunnit hälsa.
– Vem? undrar Lina oförstående.
– Kattungen förstås! fräser Elsa irriterat.
I ensamhetens tjänst
Lina inser snabbt sin dumhet. Med skammens rodnad på kinderna förklarar hon att hon bara skojat. Och att Fru Kronstedt säkert förstår att kattungar kan man inte ha med sig på arbetet.
När Lina går in i köket står det en kattkorg och ett fat med grädde på golvet.
Elsa Kronstedt håller sig för sig själv och visar sig inte mer innan Lina är färdig och går. Gråtfärdig och i desperat behov av att prata ringer Lina sin mamma under lunchen.
– Elsa blev helt tyst, berättar Lina. Hon skällde inte ens. Men du skulle ha sett besvikelsen i hennes ögon… Det var hemskt!
– Du kunde ju inte veta att hon skulle ta dej på orden, försöker mamman trösta.
Lina avslutar samtalet och slår sig ner vid ett av borden i Fältöverstens kafé. Hon beställer in en kopp kaffe och ostfralla. Vid de andra borden sitter hattklädda damer med bakelser och te, ansiktena är hårt sminkade för att dölja operationsärren.
Deras hållning är rak och stolt, blickarna uttråkat blasé.
Men Lina låter sig inte längre luras. Bakom Östermalms fasader finns en ensamhet liknande den i arbetarnas förorter. Hon hade själv just sett den.
© Iréne Svensson Räisänen
I ensamhetens tjänst vann första priset i Kommunalarbetarförbundet:s MT:S novelltävling 1996.
Novellen ingår i boken Trollen spricker inte i ljuset
Läs också
Novellerna Sjön, novellsamlingen Trollen spricker inte i ljuset och dikterna Ensamheten, Arbetaren sjunger ut och titta på videon Ensamhet.
Den här gillade jag att läsa, men jag kan inte förklara varför…
Oh – snyggt!
Oj oj – jag gillade också att läsa den. Det är intressant hur du håller dig borta från detaljer som jag inte skulle kunnat låta bli att lägga dit (men jag å andra sidan skriver inte noveller) – en tajt berättelse, nästan helt utan miljöbeskrivningar. Just miljöbeskrivningar brukar vara det som jag faller för när jag läser noveller/romaner.
/David
Åsa: Roligt att du gillar det.
David: Kul att du gillar den. Miljöbeskrivningar är inte min starka sida. Hoppar oftast över dom när jag läser.
Det var en på många sätt härlig berättese om en ganska mogen flicka som ta sina första stapplande steg in i arbetslivet och vuxenvärlden. Hon ser och registrerar, det känns hoppfullt. Jag får en stark känsla av att Lina är en stark person som kommer att klara av sitt liv.
Ensamheten kan vara lika besvärande på Östermalm som på Rinkeby. Fast den som har råd har större möjligheter att hitta någonting som lindrar trycket, om den nu kommer på det.
Man brukar säga att det är skönare att gråta i RollsRoyce än i en rostig folka. Det kanske stämmer, vet inte.
Självklart tyckte jag om att läsa din berättelse.
Anja: Tack för att du läser! 🙂
Jag tror som du att ensamhet är ensamhet oavsett var du bor.