Uppdaterad 27 mars 2023
Hon hade gått ut i vattnet till det nådde midjan. Sjön var skyddad av de omgivande fjällen; vattenytan orörd så när på plogfåran efter den långa tunna kroppen. Köldens darrningar fortplantade sig vidare mot land.
Jag hade gått i uppförsbacke länge, nu trodde jag mig vara framme vid krönet. Allt skulle gå lättare; inte utför bara rakt fram. Efter tre år av arbetslöshet, nytt arbete som mentalskötare, ny kärlek som verkar vara i balans med både sig själv och mig.
– Stanna, ville jag ropa till kvinnan. Men hon var allt för långt borta för att höra och visste helt tydligt vad hon ville.
Genom kikaren såg jag hennes ansikte. Nollställt, avslöjandes inget av det som måste pågå inom henne. Hon gick sakta prövande, som man brukar i okänt vatten. Endast kläderna avslöjade hennes verkliga avsikt.
Kvinnan tog ytterligare ett par stapplande steg, svajade till men återfick balansen. Blev åter stående, tvekade, tittade rakt fram med oseende ögon.
Jag hade sett mer än jag velat se; blommande ljung, brusande bäckar och hon i sjön. Tystnaden omslöt mig från alla håll. Den isande vinden som nyss piskat mina kinder kändes inte längre.
För en knapp halvtimme sedan hade jag slagit igen bildörren, bestämt möte om en halvtimme och sagt hejdå till mitt ressällskap. Och börjat följa stigen mot Hadangerviddan.
Kvinnan började åter igen gå längre ut. Utan att halka eller ramla gick hon till bara huvudet syntes.
– Vänta, jag kommer, skrek jag mot min vilja.
Att ta mig ton, visa att jag finns har aldrig legat för mig. Jag vill bli sedd, gå på upptäcktsfärd i, avdammad som böckerna i biblioteket. Bli godkänd aldrig förkastad.
Med kikarlinsen som skydd sprang jag med ögon på kvinnan. Min kropp hade tagit kommandot, jag hade bara att hänga med. Plötsligt snubblade jag på en sten, var snabbt upp igen, nonchalerade värken i vänster ankel och hela tiden förbannade mitt stillasittande liv.
Huvudet som nu guppade upp och ner, kom allt närmre mig. Just som jag nådde stranden försvann det under ytan. Plopp…
Sjön tar och ger
Mitt skrik hest av förtvivlan for rakt över vattnet, slog in i berget på andra sidan, slungades tillbaka. Knäna vek sig och allt blev svart.
Åter vid sans sken solen, fåglarna sjöng, en lätt bris for över sjön. På ostadiga ben gick jag till bilen.
Mitt ressällskap dök punktligt upp. Under tystnad såg jag henne ta av sig de blöta kläderna och ta på sig en torr träningsoverall.
© Iréne Svensson Räisänen
Läs också min novell Uppvaknandet, blogginlägget Självmord är ingen lösning och min diktsamling Hora, Dåre och Martyr.
Sök hjälp om du har självmordstankar
Hjälplinjen Suizide Zero och 1177.
Läs också
Läs gärna novellerna Krigsmålningen, Uppvaknandet, Trollen spricker inte i ljuset och dikten Förloraren.
Poet och författare. Jag har gett ut 5 diktsamlingar, 3 skrivhandböcker och medverkar i 30-talet antologier. Driver skrivforumet SkrivarSidan.nu och Poetpodden. Dessutom gör jag hemsidor och bloggar till författare/poeter.