Blödningen kom inte som en överraskning. Annikas mamma hade köpt bindor till henne redan innan hon fyllde 11 år och förmanat sin dotter: ”Bli inte rädd när du börjar blöda. Själv visste jag ingenting. Jag trodde jag var döende när jag vaknade upp en morgon och det var blod i sängen.” 

Med högröda kinder tog Annika mot ett paket Libress av sin mamma och gömde det längst in i den nedersta lådan i den vita byrå bredvid sin säng. 

Veckan efter i skolan delas klassen in i en tjejgrupp och en killgrupp. Skolsyster visade tjejerna en film om mens. Vad killarna gjorde hade Annika ingen aning om. Hennes klasskamrater fnissade och knuffade på varandra filmen igenom. Själv kom hon efteråt bara ihåg en sak– snart skulle hon kunna bli gravid.  

Sperman rann nedför benen

Annika fick sin första mens efter en av pappans nattliga besök. Så fort han gått gick hon till badrummet och duschade. Jag vill aldrig bli vuxen, tänkte hon när hon såg hur blodet blandat med hans sperma rann nerför benen och ut på det vita kaklade golvet.

Tänk om det smittade? Skulle hon bli som pappa? En förälder som kryper ner i sitt barns säng om natten och viskar: ”Det här är din och min hemlighet. Om du berättar kommer du inte att få bo kvar här hemma. Det vill vi ju inte, eller hur?” Nej, hon skulle aldrig våga skaffa barn.

Puberteten

Inuti Annikas tolvåriga jag tumlade hormonerna runt i allt högre fart. Kroppen växte, blev rundare och brösten började tränga upp ur huden. Underlivet började leva sitt eget liv, kräva hennes uppmärksamhet. I skolan klädde hon sig i för stora tröjor och jeans för att dölja förvandlingen. Kriget har bara börjat, tänkte hon när hon granskade sin kropp. Varje dag innebar ett steg närmare den kvinna hon inte ville bli.

Hemma bytte hon sin pil och båge till en iPod. Naken dansade hon framför spegel på sitt rum. Miriam Bryants röst överröstade ekot av ångestskriken inom henne. Hon svängde, studsade och virvlade runt tills benen inte längre bar. Utmattat somnade hon på golvet i sitt flickrum i föräldrarnas villa i Sundbyberg.

Krigsmålningen

En månad efter den första blödningen stack Annika fingrarna i blodet på bindan. Hon målade ett vågrätt sträck i pannan och ett lodrätt på varje kind. Så hade hon sett att indianerna gjort när de skulle ut i krig. Utan att se sig i spegeln satte hon sig på sängkanten och väntade.

Mamman hade gått till sitt arbete som nattsköterska på Sundbybergs sjukhus. Annika tänkte att pappan säkert satt framför sitt skrivbord och plockade med sina frimärken. Det brukade han göra innan han gjorde sig färdig i badrummet inför nästa dag då han som vanligt skulle gå till sitt arbete som rektor på hennes skola.

Pappa som rektor

Att ha pappan som rektor var en bidragande orsak till att Annika inte hade många vänner bland hennes skolkamrater. Inga vänner alls faktiskt. Mobbad var hon inte, men inte heller den som valdes först när de skulle spela brännboll. Nej, hon drog mest omkring ensam på rasterna. Bland tjejerna som bara pratade om killar kände hon sig som en utomjording. Killarna fick henne att känna sig som ett villebråd. Allt hennes skolkamrater brydde sig om var hur hon såg ut, vilka märkeskläder hon inte hade. 

Strax före midnatt öppnade pappan dörren. När han såg Annika stannade han mitt i steget, vände och gick tillbaka utan att säga ett ord. 

© Iréne Svensson Räisänen

Fler noveller

Krigsmålningen är en novell eller novellet. SparaSpara