Uppdaterad 9 september 2023
I ett rum på 5:e våningen är en novell
Utan ingång är inget rum, inte heller mitt. Tre dörrar kan öppnas, en går till hallen där mina ytterkläder hänger i väntan. Mellan köket och rummet finns en glasdörr, den är alltid öppen då jag lagar mat. Den tredje dörren den är också den av glas, fast samtidigt ett fönster, genom balkongdörren syns skogen jag ofta längtar till.
Då jag åtta år gammal upplevt den första utsattheten, när täcket över huvudet inte längre stängde utan ondskan och jag kände de vuxnas svek inne i min nedblodade kropp, blev mitt rum en osäker plats.
De är för många, dörrarna menar jag, rummet är svårmöblerat och inte hjälper det att halldörren lyfts från sina gångjärn.
Egentligen skulle jag vilja bo på marken, närheten till jord och gräs skänker mig en ovan trygghet. Som liten kunde jag kliva barfota ut i daggen, tidigt på sommarmorgon innan göken började hoa. Eller dricka hallonsaft i lönnens skugga.
I ett rum på 5:e våningen
Nu svävar mina fötter i luften fem våningar upp.
Kanske är de gröna växterna en ersättning. Monstera, ormbunkar och benjaminfikus höga som träd. Varje höst tvingas jag beskära växterna likt fruktträd eller rosenbuskar, till sommaren når de åter taket.
Om jag iklär mig en utomståendes nyfikna ögon, tror jag mig se ett övermöblerat vardagsrum, där väggarna är täckta, inga fria ytor, möbel vid möbel, tavla över tavla och ett parkettgolv tomt på mattor.
Köp och läs hela novellen
Novellen ingår i min diktsamling ”Trollen spricker inte i ljuset” .
Om I ett rum på 5:e våningen
Novellen är en övning i den skrivarutbildning jag gått. Den gick ut på att beskriva ett rum men växte till någonting mer. Den är publicerad i antologin NOVESI 96.
© Iréne Svensson Räisänen
Hjälp och stöd
Har du utsatts för incest? Här finns hjälp och stöd.
Läs också
Mina noveller Fotografiet och I ensamhetens tjänst.
