I ett rum på 5:e våningen

Uppdaterad 25 oktober 2022

I ett rum på 5:e våningen är en novell

Utan ingång är inget rum, inte heller mitt. Tre dörrar kan öppnas, en går till hallen där mina ytterkläder hänger i väntan. Mellan köket och rummet finns en glasdörr, den är alltid öppen då jag lagar mat. Den tredje dörren den är också den av glas, fast samtidigt ett fönster, genom balkongdörren syns skogen jag ofta längtar till.

Då jag åtta år gammal upplevt den första utsattheten, när täcket över huvudet inte längre stängde utan ondskan och jag kände de vuxnas svek inne i min nedblodade kropp, blev mitt rum en osäker plats.

De är för många, dörrarna menar jag, rummet är svårmöblerat och inte hjälper det att halldörren lyfts från sina gångjärn.

Egentligen skulle jag vilja bo på marken, närheten till jord och gräs skänker mig en ovan trygghet. Som liten kunde jag kliva barfota ut i daggen, tidigt på sommarmorgon innan göken började hoa. Eller dricka hallonsaft i lönnens skugga.

Nu svävar mina fötter i luften fem våningar upp.

Kanske är de gröna växterna en ersättning. Monstera, ormbunkar och benjaminfikus höga som träd. Varje höst tvingas jag beskära växterna likt fruktträd eller rosenbuskar, till sommaren når de åter taket.

Om jag iklär mig en utomståendes nyfikna ögon, tror jag mig se ett övermöblerat vardagsrum, där väggarna är täckta, inga fria ytor, möbel vid möbel, tavla över tavla och ett parkettgolv tomt på mattor.

Bokhyllan

Störst av allt är kärleken och bokhyllan.

Min mörkbetsade hylla upptar en- och en halv vägg. Full med prispokaler vilka inte tillhör mig, inramade fotografier av främlingar vars namn jag glömt. Och böcker, böcker och åter böcker.

Efter att min kropp genomträngts, använts till ett renhållningskärl för ilskans makt över kvinnan och barnet, gömde jag min förtvivlan och skam i böckernas drömvärld.

Jag minns min barndoms bokhylla som ett äventyr där glömda skatter stod, dammiga och lockande. Den allra vackraste boken var en bibel, för övrigt den enda i vår familj, rikt utsmyckad och skriven på latin.

Med hjälp av dessa böcker, den ena äldre än den andra, lärde jag mig läsa vid fem års ålder. Ingen annan i familjen rörde någonsin vid böckerna längst in i mitt rum. Kanske var de ett arv från någon lika ensam och läshungrig som jag.

Ett vardagsrum där jag lever mitt liv, lyssnar på musik och ser på teve om kvällarna. Det än mer än så, en plats för mina ord, min ställföreträdande röst. Innanför dessa ljusa väggar, vitblänkande tak, söker jag bottnar i mig själv. Gräver i oläkta sår och tvingas till ytan vad varken jag eller någon annan vill kännas vid.

Incest

Mitt tidiga rum är platsen för en brott. Den mörkblåa rullgardinen stängde ute alla hjälpande händer och pappas hand över min mun tystade skriken. Där i den vita bäddsoffan med rosa, rosenmönstrade dynor tillfogades jag de djupa såren, de som aldrig läker eller kan göras ogjorda.

Här i min fyrkantiga tillvaro försöker jag uthärda det outhärdliga.

Här, där jag begravt min sorg över den förlorade barndomen, söker jag tröst i gungstolens vaggande famn.

Här finns inga minnen av det rum som var mitt. Inte heller i skrivmaskinens nedslag speglas saknaden. Omgiven av allt som inte är mitt söker jag ett sätt för kommunikation, en nyckel till alla låsta dörrar.

Släpp ut mig!

Jag vill kunna röra vid en annan än mig själv, utan rädsla eller ånger. Där konsekvenserna inte blir ännu ett sår.

Tre dörrar att öppna, ännu fler att stänga. Här bland de gröna växterna, främmande bilderna och skrivmaskinen, kan jag utestänga smärtan. Och låsa in skriken i byrålådan, bland de andra skrivna papperna.

Mitt rum på 5:e våningen är mitt hem, min borg och hit finns ingen adress.

Har du utsatts för incest? Här finns hjälp och stöd.

Läs också novellerna Krigsmålningen och Trollen spricker inte i ljuset

Fler av mina noveller