Flytvästarna guppar i takt med Medelhavet och allt som hörs är skriken som tystnat. Ropen på hjälp har redan sjunkit till botten.

Nu är räddningsbåten tillräcklig nära. Madde och de andra i besättningen lyssnar och lyssnar. Inget annat än vågornas skalp hörs, som säger att de kommer försent. Det är inte första gången och knappast den sista. Livlösa huvuden rullar i takt med vågorna. Hon låter blicken stanna tillräckligt länge vid varje ansikte för att avgöra om det finns något de kan göra.

Hitta tecken på liv

Madde står i fören tillsammans med de andra i besättningen och spanar. Det är lika tyst på båten som i havet. Alla är koncentrerade på att hitta tecken på liv när båten sakta glider fram mellan flytvästarna. Madde ser kvinnor, barn och män som alla gått ombord på den båt som skulle ta dem dit där hoppet om en framtid hade en chans. Blickarna som gungar på vågtopparna har redan slocknat.

Besättningen söker genom området efter överlevande utan att hitta någon. De ska just börja bärga kropparna när Madde hör ett rop. Det är svagt och hon vågarna knappt tro hon hört rätt.

”Tyst”, ropar hon till de andra som rullar ut svart plast för att göra plats för de döda på däck. ”Jag hörde ett rop där borta.” Madde pekar mot en apelsinfärgad klunga som rullar bort ifrån dem.

Båten styr snabbt dit hon visar. Alla ställer sig i fören beredda att hjälpa till och Maddes puls rusar genom kroppen och överröstar allt annat.

”Help”. Rösten är svag men tillräckligt starkt för att höras över vattnet som slår mot relingen. Kapten stoppar motorn och båten vaggar i samma takt med kvinnan som kämpar för att hålla byltet i sina händer ovanför ytan.

Vägra släppa taget

Madde sträcker ner händerna för att ta mot barnet. Modern vägra släppa taget och en av de andra i besättningen hoppar ner i vattnet och fäster en sele runt kvinnan och sin egen kropp. Sakta firas de tre upp i båten och tas mot av Madde och båtens sjukvårdare.

De lindar in modern och hennes barn i värmande folie. Lägger dem på en tunn uppblåsbar madrass. Sjukvårdaren försöker få kvinnan att släppa taget om sitt barn så han kan undersöka dem båda. Mamman vägrar, hon håller i barnet med armar som inga krafter har kvar.

Tillräckligt många döda

”Låt mig försöka.” Madde lägger handen på sjukvårdarens axel. Han lämnar plats och hon sätter sig ner på golvet bredvid kvinnan. Madde skymtar barnets ansikte som är blåvitt. Hon har sett tillräckligt många döda för att veta att ingen kan göra något för detta barn.

”Var inte rädd ”säger hon på engelska och hoppas mamman ska förstå. ”Jag vill bara se hur det är med ditt barn.”

Kvinnan ruskar på huvudet och håller krampaktigt om sitt barn.

Madde tänker att inget hon fått lära sig på utbildningen hon gick innan hon valde att gå ombord förberett henne på den här situationen. Vad skulle jag vilja att någon gjorde om jag var i hennes situation?

“Jag vet att du gjort ditt bästa för att rädda ditt barn och jag är ledsen att behöva säga det. Barnet lever inte längre. Förstår du vad jag säger?” Madde försöker lirka byltet ur kvinnans händer.

Fotografiet

Mamman trycker det livlösa barnet hårdare intill sig och Madde tänker att det måste gå utan att ta till våld. Hon tar upp sin plånbok ur innerfickan i regnrocken.

”Titta, min dotter”, säger hon och håller upp ett fotografi framför kvinnan som skakar och hackar tänder. Madde pekar på bilden och sig själv. ”Estelle”. Hon tar fram ett till fotografi och visar. Pekar igen på bilden och sen på den första bilden som föreställer hennes tvååriga dotter.

Kvinnan tittar från bilden där Estelle äter tårta på sin tvåårsdag till den andra med en vit kista omgiven av kransar, blombuketter och nallar.

Madde pekar på kistan och barnet i kvinnans famn.

Skriket som stiger ur strupen sprids över havet där de rödgula vågtopparna guppar allt längre bort

© Iréne Svensson Räisänen

Fler noveller

 

Fotografiet är en novell eller novellet. SparaSpara