Uppvaknandet

Uppdaterad 27 mars 2023

Uppvaknandet är en novell

Helen pendlar mellan vakenhet och dröm. Ena stunden är hon klar över att hon misslyckats, i nästa anklagar henne hånfullt skrattande ansikten och ställer henne till svars:

– Du har skämt ut mej inför hela släkten. Räcker det inte att du tvingade mej att föda dej? Jag var bara sjutton och tvingades gifta mej med en man jag inte ville ha. Och nu visar du dej inte vara annat än en egoistisk självmördare! Hur kan du göra så mot mej?!

Helens mamma ser på henne med kärlekslösa, förebrående ögon.

Efter magpumpningen läggs hon in på intensiven för övervakning. Ljudet av livsuppehållande, kontrollerande maskiner tränger bort mardrömmen. Uppgiven tvingas hon ge upp och tar sig upp till ytan, där det bortvalda livet väntar.

Förtvivlan parad med skammen. Inte ens döden kan hon klara på egen hand…

– Odugling! ryter en röst som påminner om hennes pappas. Du tillhör dom svaga, dom som måste rensas ut. Bland djuren skulle dom av samma art ta död på dej. Eller du skulle gå under av egen kraft… Människan försvagar sej själv genom att hålla allt möjligt avskum vid liv.

Pappans ljusblå ögon ser på henne med förakt, men smeker samtidigt hennes nyss utblommade kvinnokropp. Helen kan bara undkomma hans händer genom att söka det vakna medvetna.

Den sterila renheten, det vita taket och de gula väggarna möter hennes halvöppna prövande ögon. Ljuset skär hårdhänt genom huvudet och bekräftar sanningen; hon är ofrivilligt vaken. Levande.

– Nu har du kvicknat till, va? frågar henne en mjuk kvinnoröst. Vad heter du? När är du född?

Hon vill bara försvinna. Sjunka genom golvet eller uppstiga till en kanske väntande himlen. Ännu vill hon bestämma, ha kontrollen över sitt liv… Helen fortsätter att sova ytterligare en stund.

Från intensiven flyttar de henne till intagningsavdelningen på psyket. Kläderna ligger hoprullade vid fotändan, vid huvudet skjuter en ung mörkhyad kille sängen genom de ändlösa korridorerna.

Helens hjärta bultar desperat efter syre och hon andas allt snabbare. Ju mer hon kämpar, desto mindre luft får hon i sig.

Hon sitter fast i skruvstädets hjärngrepp.

Killen trallar med i musiken från sin freestyle och märker inte hur hennes kropp slänger fram och tillbaka.

Röstfragment från förbipasserande. Runt, runt i ett allt snabbare tempo, och hon andas i takt med omgivningen utan att finna syre. Huvudet sprängs, exploderar i röda eldstungor som slickar i sig tankarna. Plötsligt flyger hon in i medvetslöshetens barmhärtiga vägg.

– Ser du inte att hon hyperventilerar? hör Helen en röst ropa genom dimman. Fort, en syrgasmask!

Masken tryckts över ansiktet och hon drar ett djupt andetag. Lungorna fylls av det livgivande syret. Kroppen slappnar av och dödsångesten klingar sakta ut.

Misslyckandet

Ännu en gång har hon svikit sig själv.

– Du måste äta! uppmanar en av änglarna. Om du försöker dricka lite vatten och soppa slipper du droppen.

Hur ska hon kunna äta? Det är som att göra våld på sig själv… Fattar ni inte att jag vill vara död! Döda äter inte, dom dricker inte och inte gråter dom för en ängels vackra ögon.

Strax uppstår nya problem. En sköterska kommer in med sömnmedel. De tre andra kvinnorna i rummet tar mot dem med förbryllande girighet. Själv tackar Helen tveksamt ja och sväljer de långsamt.

Mardrömmarna har skrämt henne. Tidigare tog hon sömnen som självklar som en befrielse från den alltid närvarande ångesten. Nu fruktar hon mötet och börjar ana att inget längre är vad det varit.

I timmar ligger Helen vaken. Hon är helt slut till både kropp och själ, men rädslan håller henne sällskap.

– Kan du inte sova? frågar nattsköterskan som plötsligt uppenbarar sig i dörren. Vill du ha en insomningstablett? Det är viktig att du får vila om du ska orka.

Hon, en kraftigt byggt kvinna i övre medelåldern, ser bekymrat på Helen.

Vad bryr hon sig om vad de vill ge henne. Hon har knappast någon rätt att ifrågasätta, om det är rätt att medicinera människor till sömns. Inte hon en självmöderska.

Timmarna går och hon kan fortfarande inte somna. Övertrött håller hon ångesttjänst, tänker besvärjande icketankar, försöker utplåna hjärnans impulser. Gryningsljuset lättar på trycket och Helen faller äntligen i drömlös dvala.

– Dags att vakna. Frukosten och doktorn väntar.

Samma ängel som igår. Är de aldrig lediga?

Det slår henne att ingen frågat efter, eller nämnt orsaken till varför hon är här. Här, i dårarnas högborg, borde väl allt vara tillåtet. Ändå förvånas hon över att ingen klättrar på väggarna eller synligt slåss med sina sjukdomsdemoner.

Finns det tabun, osynliga gränser även här?

Helen får inte gå upp ur sängen för det låga blodtryckets skull. Hennes allestädes närvarande ängel, hon med de vackra grönbruna ögonen, serverar henne frukosten. Ett sätt att försöka få människor på fötterna av dåligt samvete?

Hon klarar bara att svälja ett par munnar av det heta, starka kaffet. Och mår ännu sämre när hon ser besvikelsen i ängelns ögon.

Över salen vilar ett nytt ljud. Tystnaden. Efter nattens oro och snarkningar känns det skönt. För ett ögonblick njuter hon av lugnet.

Stillheten bryts av en diskret knackning på dörren.

In stiger fem vitrockar. Anföraren är en lång skäggig man i pensionsåldern, det är också han som börjar tala:

– Är det Helen Hansson? Han läser i sina papper och frågar utan att lyfta blicken.

– Ja…?

Vitrocken sträcker frånvarande fram sin hand för att hälsa och hon tar automatiskt emot den. Men släpper den genast när hon känner slappheten, ointresset. De andra ställer sig i en ring runt sängen och ser granskande på henne. Anföraren, förmodligen avdelningsläkaren, sätter sig på sängkanten.

Instinktivt drar Helen den gula landstingsfilten hårdare omkring sig. En man vid sängen väcker inga behagliga associationer.

Utan att lyssna på svaret frågar läkaren hur hon mår. Helen bestämmer sig förhålla sig avvaktande tyst.

Vitrocken börjar rabbla upp en mängd förhållningsorder. Att hon ska vara kvar på intaget tills hon börjar äta och inte längre bär på självmordstankar. Och att nattmedicinen måste ökas eftersom hon sovit så dåligt. Samt att han vill pröva med ett nytt antidepressivt medel som också kan dämpa ångesten.

Vitrocken reser sig och går med de andra mot dörren. Just som hans fattar handtaget, vänder han sig om och säger:

– Självklart måste du ha ett extravak. Vi måste ju vara säkra på att du inte kan göra dig själv illa. Eller hur?

Innan hon hinner protestera har han, och de andra vitrockarna, försvunnit ut genom dörren.

Helens tankar överskuggas av en enda undran.

Varför frågade han inte varför hon gjorde det? Varför hon tog alla tabletterna och skar upp handleden. Om han inte vill veta varför hon inte vill leva… Vad har hon då här att göra!

Sedan ronden gått och hon åter är ensam öppnas dörren på nytt och en ung rödhårig tjej stiger in.

– Hej! Jag heter Anki och ska sitta vak hos dej. Hon tar en stol som står framför fönstret och sätter sig bredvid Helens säng.

– Jag läser inför en tenta. Stör lampan dej? Vaket tar upp en bok ur ryggsäcken och sträcker sig mot sänglampan.

Utan att svara vänder Helen demonstrativt ryggen till.

Efter en stund tvingas Helen besöka toaletten. På vingliga ben tar hon sig upp och över golvet. Efter följer vaket, hack i häl. Och Helen inser att hon inte ens kan få kissa ifred.

Nog! Nu får det räcka… Hur mycket ska hon behöva utstå?

Här kan hon inte stanna. Det är värre än livet där utanför. Innanför de här väggarna kan ingen leva – bara existera.

Uppvaknandet

Inom sig klättrar Helen på väggarna, men aktar sig noga för att visa det. Hon har förstått att det är anpassning som gäller, här som överallt annanstans. I stället börjar hon tvinga ner maten och låtsas sova om nätterna, allt de kräver av henne gör hon med ett falskt leende på läpparna. Hon till och med samtalar vänligt med skötare och de andra patienterna.

Belöningen blir indraget extravak, kioskbesök och flyttning till en öppen avdelning.

Efter en vecka möter hon på nytt vitrockarna, ger dem de svar de vill ha och uttrycker sin glädje över hur snabbt livet återvänt. Med tillgjord glättighet, tillägger hon att medicinen måste ha gjort underverk.

– Jag känner mej som en helt ny människa!

Läkaren, som verkar tacksam över att en sängplats kan bli ledig, instämmer när hon föreslår utskrivning. Raskt skriver han ut en bunt recept.

– Innan du går ska du prata med kuratorn. Hon ger dej en tid till öppenvården. Lycka till!

Han räcker fram handen, men hon låtsas inte se den. Vitrockarna försvinner snabbt till nästa sal.

Med tid i nästa månad till en psykolog, går hon genom de låsta dörrarna, och blundar inför den starka vårsolen. Utanför entrén slänger Helen, utan att tveka, recepten i papperskorgen och börjar sakta gå mot busshållsplatsen.

© Iréne Svensson Räisänen
Tidigare publicerad i antologin ”NOVESI 96”.

Hjälp finns

Till dig som har självmordstankar, sök hjälp hos 1177 eller Mind.

Läs också

Läs gärna mina noveller Sjön, Boxarn, blogginlägget Självmord är ingen lösning och dikterna Aborträtten och Förloraren.

Uppvaknandet är en novell.