Någon hade vänt tavlan bakochfram. Den såg ut som en anslagstavla utan meddelande. Dom flesta gick där ibland förbi: den hade hängt här länge och hörde biblioteket till på samma sätt som klottret på damtoaletten och prasslet av dagstidningar.
Innehåll
Jag sökte efter det jag förlorat och utan att det betydde något särskilt. Efter ett ansikte jag inte ville känna; en framsida.
– Tänk att folk inte kan låta bli tavlorna, sa jag till kvinnan.
Kvinnan och tavlan
Hon, en korthårig blondin i min egen ålder, låtsades inte höra utan iakttog intresserat en akvarell föreställande ett vinterlandskap.
Med ögonen på kvinnan vände jag tavlan. Ett i olja målat kvinnoansikte, med utstuckna ögon och munnen format till ett ordlöst skrik, stirrade på mig.
Blondinen hade inget sett. Hon var fullt upptagen med akvarellen.
Jag sökte ett uttryck, en färg eller rörelse som kunde förklara gesten mot himlen. Den fick inte bli helgonlik inte likna liftarens hoppfulla tumme. Duken på stafflit krävde all min koncentration: ingen sömn och ingen mat, allt eller inget.
Morgonen därpå gick jag tillbaka till biblioteket. Tavlan hängde åter med baksidan fram. Och jag tänkte att en fanns som inte ville se det ingen kunde se.
Köp boken och läs hela novellen
Novellen ingår i min diktsamling ”Trollen spricker inte i ljuset” .
Om Tavlan
Jag ville skriva om konst efter att ha varit på en utställning som väckte många känslor och tankar hos mig. Att det blev en kärleksnovell var aldrig min avsikt.
© Iréne Svensson Räisänen
Tidigare publicerad i antologin ”NOVESI 96”
Mer om Lesbisk litteraturhistoria.
Läs också
Blogginlägget Att som ung lesbisk veta vem du är, dikten En gång är ingen gång och gör övningen Skriv om samkönad kärlek.
Lämna ett svar