Att som ung lesbisk veta vem du är har både för och nackdelar. Det kan du läsa om i min kommande självbiografiska roman Det ingen ville veta.

Jag tycket redan som liten att tjejer, kvinnor var mycket intressantare än killar. Ja, redan innan min fosterpappas övergrepp som startade när jag var 8 år och gruppvåldtäkten jag utsattes för 21 år gammal. Under åren har jag återkommande fått höra att det är förståeligt att jag hatar män efter vad jag varit med om. Något som inte stämmer på någon punkt.

Normalvariation

”Jag hatar inte män.” Hur många gånger har jag inte fått säga eller skriva det. Varken incest eller gruppvåldtäkten har gjort mig lesbisk. Det är något jag fötts med. Denna förmåga att älska och tända sexuellt på kvinnor. Jag har begåvats med en normalvariation på samma sätt som en vänsterhänt eller brunögd.

Andras problem

För mig har det alltid varit okomplicerat att jag föredrar kvinnor. Fast att som 11-åring bli förälskad i en 1 år äldre tjej i slutet på 1960-talet var inte helt lätt. Samtidigt så har jag aldrig behövt komma ut. Jag har så länge jag kan minnas alltid varit medveten om att jag är lesbisk. Det har aldrig varit jobbigt på annat sätt än att andra runt omkring mig haft problem med det.

Homofobi

Själv tycker jag min dyslexi och mina matallergier är betydligt svårare att handskas med. Nej, det som gjort min normalvariation jobbig har varit andra människors homofobi. Som när en lärare i 7:e klass skickade mig till skolpsykologen efter att hon läst min uppsats där jag skrivit om kärlek mellan två tonårstjejer.

L i pappan

När jag började ta mitt skrivande seriöst och jag blev intervjuad i samband med utgivningen av mina böcker tyckte jag ofta att det stod ett stort L i pannan. Att min sexuella läggning stod i vägen för innehållet. Eftersom jag alltid varit öppen så stal det allt intresse. Idag tycker jag det lugnat ner sig och att mitt författarskap kommer först.

Mer om mitt skrivande

I bloggen

 

Att som ung lesbisk ÄR ETT INLÄGG I BLOGGEN.