Uppdaterad 25 oktober 2022
Jasrin Habi är en novell
– Hej! Jag heter Jasrin Habi, jag är 23 år och kommer från Bagdad i Irak. Sverige är ett mycket bra land för…
– Vad sa du? Bakgrundsljud? Jag hade tänkt komma till det om du inte avbryter mig.
– Jo, jag sitter på läktaren i Riksdagshuset i Stockholm och…
– Vad är det nu då? Hur det kommer sig att jag är i Sverige mitt under en riksdagsdebatt? Jag kommer till det, sa jag!
– Om jag nu får prata i fred och du lyssnar, ska jag berätta varför jag är just här. Jag kom till Sverige för 3 år sen utan att veta nånting om det här landet. Inget annat än att det är kallt. Och att här kan jag få vara den jag är. Men…
– Som kvinna? Vad jag vet är kvinnorna kvinnor även i Irak!
– Låt mig fortsätta. Om jag hade varit en vanlig kvinna skulle inget fått mig att lämna mitt land, min familj, släkt och vänner. Men en kvinna som älskar kvinnor har ingen framtid där.
– I Sverige däremot riskerar ingen dödsstraff för sin kärleks skull. Här kan jag leva tillsammans med en kvinna…
– Att bli avbruten hela tiden är mycket irriterande!
Omröstning om partnerskapslagen
– Vi väntar på riksdagens beslut om en partnerskapslag för oss homosexuella. Min älskade och jag sitter tillsammans med våra vänner och lyssnar på debatten.
– Nästan alla inleder med att säga: ”jag är emot diskriminering och har absolut inga fördomar. Men… ” Och sen kommer det de just sagt det inte är.
– Vad säger du? Har svenskarna inga fördomar? Jo, det har ni visst det! Precis som i Irak eller vilket annat land…
– Går inte att jämföra?
– Här i Sverige är det inte fint att säga högt vad man tycker.
– Nej, just det.
– Vet du, ibland tror jag den enda skillnaden mellan våra länder är dödsstraffet. Men för det inte vidare är du snäll. Nån skulle kunna bli arg och det får inte ni svenskar bli.
– I sex timmar har jag suttit här och lyssnat. Mina svenska vänner säger att debatten aldrig tycks ta slut.
– Vad jag tycker? Att det ska bli ett ja, så klart!
Jasrin Habi längtar hem
– Längtar hem till Iran? Ja, hur kan du veta det? Du har bott utomlands…
– Det är inte samma sak. Jag kan aldrig återvända till mitt hemland. Aldrig!
– Ingen i min familj eller släkt skulle vilja kännas vid mig. Och mina vänner skulle inte våga av rädsla för att bli avslöjade.
– Ändå längtar jag ofta till Bagdad. Till min mamma och mina syskon. Jag saknar kryddoften på marknaden, maten och känslan av att höra till.
– Ibland längtar jag till biblioteket.
– Varför? För kvinnorna!
– Regeringen gör allt för att hålla män och kvinnor åtskilda. Så kvinnorna har fått egna offentliga lokaler. Min far ville att också vi flickor skulle få utbildning. Jag kunde besöka bibliotekets läsesal så ofta jag vill. Om bara någon av mina bröder följde mig fram och tillbaka…
– Värre än i Sverige? Vad menar du? Nu börjar jag bli trött på dig. Har du glömt bort att du ska lyssna när jag berättar. Det här är faktiskt en monolog!
Riskerade att bli bortgift
– Min far frågade min mor till råds om mitt kommande giftermål. Och hon varnade mig. Hon visste jag inte passar för äktenskapet, som hon sa, genom några vänner fick jag kontakt med två bögar. De var villiga ta med mig, om jag ville.
– Ville?!
– Bättre här? Jodå, på många sätt. Men jag älskar mitt land och dess folk.
Och det har hänt jag undrar hur hon har det, hon som blev kvar.
– Skulle det ha varit lättare om jag gett upp kärleken? Gett upp mig själv? Givit mig inför de traditioner jag trots allt var uppvuxen med.
– Jag tror inte det…
Jasrin Habi är inte tacksam
– Varför de skriker? Det är äntligen dags för omröstning!
– Vad det blev? 171 röster för och 141 röster mot.
– Tacksam? Menar du att jag skulle vara tacksam för att jag får stanna i Sverige?! Du sa du förstår och så vill du att jag ska… nej, vet du vad! Det är tur jag bara är en påhittad person i en monolog och du en lika osannolik lyssnare. Annars vet jag inte vad jag skulle ha gjort med dig…
© Iréne Svensson Räisänen
Radiomonolog som uppförts i ”Skriv så spelar vi ” P3 Sveriges Radio
Läs också novelle Tavlan och blogginlägget Att som ung lesbisk veta vem du är.
