Vita skuggor

Vita skuggor är en novell

Han hade fått beskedet för fem år sedan. Hiv-positiv, och smittad troligen två år tillbaka. I takt med att kompisarna insjuknade i aids och allt fler av de bekanta ansiktena försvann från gay-ställena, kände han hur tiden åts upp allt snabbare av sjukdomen. Allt fler infektioner och längre inläggningar. Hoppet ett genomskinligt hånflin.

Böjd under insikten anar jag ett slut där rättvisan inte har en ärlig chans. Mina steg faller som skuggor…

Nya mediciner och behandlingar dök upp, försvann eller förlängde livet ytterligare något år, några månader eller veckor. Varje minut hade hittills varit värt alla biverkningar.

Aids

Det senast året hade många av dem som smittats i början på 80-talet dött, och han börjat svikta. Det kändes inte längre lika viktigt att till varje pris skjuta upp döden. Han började fundera på att avsluta sitt liv i förtid, som flera av hans närmaste vänner gjort.

Genom en armé av snötyngda granar.; jag famlar efter nästa steg. Med min cockerspaniel i koppel, utslaget immunförsvar och skinntorrt kranium söker jag ljuset bortom leden av givaktstående.

Självmord

– Pappa, du dödar dej väl inte, hade hans åttaåriga dotter frågat för ett halvår sedan och den två år äldre sonen hade oroligt sett på honom.

Frågan var som ett slag i ansiktet, ett uppvaknande. För första gången förstod han att han inte ensam var drabbad och gav båda sina barn och sig själv löftet att inte välja den lättare vägen.

Han hade redan svikit när han givit efter för förälskelsen och lusten, fast han visste att den andre mannen var Hiv-positiv. Att hans omedvetna sagt honom att det var bättre att veta, istället för att leva i den ångestfulla ovissheten att när som helst kunna bli smittad.

Köp boken och läs hela novellen

Novellen ingår i min diktsamling ”Trollen spricker inte i ljuset” .

Om Vita skuggor

En novell som jag skrev till antologin ”Din stund på jorden” där den också publicerades. Jag skrev om mitt sista möte med min vän Björn som var sjuk i AIDS och inte hade långt kvar att leva. Det är ett möte som jag bevarar inom mig och ofta återkommer till. Det han berättade för mig om vad han själv och hans vänner var med under pandemin var svårt att ta in. Mycket av det speglar Jonas Gardell i boken och teveserien Torka inga tårar.

Allt förvärrades av att de var redan utsatta grupper som främst drabbades. Efter mycket om och men togs sjukdomen på allvar och forskningen lyckades hitta bromsmediciner som blivit allt effektivare. Tyvärr var Björn så svag att när den första medicinen kom så ansågs han för sjuk för att kunna ta den…

När corona kom upprepades mycket av det som hände då på 80-talet fast den här gången var det inte begränsat till några få grupper av människor

© Iréne Svensson Räisänen
Tidigare publicerad i antologin ”Din stund på jorden”

Titta också på

Videorna Vita skuggor, 5 dikter om döden, Vilken färg har döden? och läs dikten Till andra sidan.

Fler noveller

Vita skuggor är en novell som jag tillägnar min vän Björn som dog i AIDS 1987.