Jag är ett fosterbarn och det inget jag valt eller vill vara. Då, 1962, när jag togs från mina föräldrar och placerades hade fosterbarn och fosterhem en negativ klang.
Innehåll
På den tiden ansågs fosterbarn vara ett barn eller en tonåring som var så besvärligt att det behövde uppfostran av andra än den biologiska mamman och pappan. Det fick mig att skämmas och önska att jag var adopterad. Om min uppväxt i mitt fosterhem har jag skrivit i min kommande självbiografiska roman ”Det ingen ville veta”.
Familjehemsbarn
Idag kallas det familjehemsbarn vilket bättre säger vad det är. För jag behövde inte uppfostrats till att bli bättre. Nej, det var mina föräldrar som inte längre kunde ta hand om mig och min lillasyster. Mamma hade hittat en ny man som gjort henne med barn. Pappa var alkoholist och kunde inte ta hand om sig själv och absolut inte sina barn.
Vi var många barn som togs ifrån våra föräldrar och tvingades byta familj. För många gick det inte bra. De allra flesta flyttades från familj till familj till de blev myndiga och slapp statens omvårdnad. Många av oss misslyckades i skolan. Alltför många slog sig in på den brottsliga banan. Sprit- och narkotikabruket är också stort inom vår grupp.
Hög självmordsstatistiken
Vem skulle inte försöka fly det helvete flertalet av oss levde i? Många av oss har också tagit våra liv. Självmordsstatistiken är fyra gånger så hög i vår grupp än bland övriga befolkningen.
Jag är ett av dem som försökt ta livet av mig. Idag är jag tacksam att jag inte lyckades.
Jag är ett fosterbarn är ingen solskenshistoria
När jag för första gången bloggade om hur illa jag for hos mina fosterföräldrar fick det ett bra mottagande. Fast en familjehemsmamma i Skultuna blev upprörd och tyckte jag glömde bort att det finns bra familjehem. Självklart finns det många bra familjer som tar mot omplacerade barn och tonåringar. Hon kommer säkert att bli ännu mer upprörd om hon läser min roman. Det är ingen solskenshistoria likt Anne på Grönkulla.
Epitetet fosterbarn hör idag historien till, men vi är många som fortfarande bär det. Det kan inga ursäkter eller ersättningar från staten ändra på.
Läs också
Blogginläggen Min fosterpappa utnyttjade mig sexuellt, Bloggar om det min bok handlar om och se videon Återupprättelse.
Jag är också glad att du inte lyckades ta livet av dig för du har fått den fantastiska förmågan att förmedla din historia. Din uppgift är att göra det, för din och för andras skull. Och det är klart att man inte ska glömma bort de som det faktiskt gått bra för, deras historia är också viktig men inte av den anledningen att omvärlden behöver reagera och få till en förändring 😉
Tack för att du delar med dig!
Kram Anna
Tack för att du läser, Anna! 🙂
Ja, en förändring är viktig då staten träder in och tar över vårdnaden av ett barn. Fortfarande idag är det många som far illa i sina nya hem.
Jo det är så jag tänker, att det fortfarande förekommer att barn far illa. Därför är det viktigt att historierna kommer upp till ytan. Tyvärr så finns det många barn som även far illa i sina biologiska familjer och där man frågar sig varför ingen reagerade. Man blir upprörd, samtidigt så hamnar man i en så himla svår situation när man står bredvid. För det är verkligen inte ett lätt beslut att anmäla och vi människor är ju så väluppfostrade och vill inte lägga oss i. Önskar att det fanns en kurs i att våga lägga sig i lite mer 🙂
Ha en bra vecka!
Kanske borde vi tränas i civilkurage från det vi är små…
Ha det bäst!