Det måste sägas på en gång att denna dokumentär är en skakande läsupplevelse. Själv har jag svårt att hämta mig från den avsky och skräck berättelsen om Den stenade kvinnan väcker. Inget för den känsliga med andra ord, men en bok alla borde läsa.

Soraya föddes 1951 i byn Koupayeh i sydöstra Iran. Namnet fick hon efter prinsessan Soraya som samma dag gifte sig med shahen. Soraya hade fattiga föräldrar som när flickan fyllde tio år satte de henne i lära hos byns markägare, Araben. Araben utnyttjade flicka sexuellt utan att ta hennes oskuld. Den ägdes av Soraya far och skulle kostat Araben höga böter.

Tretton år gammal giftes Soraya bort med den sju år äldre Ghorban-Ali. Han var en fattig ung man som inte lärt sig umgås med kvinnor. På bröllopsnatten våldtar han den unga flickan. De närmaste fjorton åren födde Soraya nio barn varav två dödfödda.

Ghorban-Ali var inte bara fattig utan också en riktig latmask. Han tjänade hellre pengar på olagligheter än hederligt arbete. Dessutom tappade han snart intresset för sin fru och barn. I staden Kerman hittade han både affärskumpaner och andra kvinnor.

År 1979 föll shahens regim och republik utropades. I Sorayas by märket man först ingen annan skillnad än att männen åter fick ta sig flera fruar. Ghorban-Ali som förälskat sig i en ung stadsflicka hade inte råd att ta sig en andra fru utan ville skiljas från Soraya. Det förhindrades av Sorayas moster Zahra som var äldst i byn och en aktad kvinna.

Med hjälp av byns molla, teolog och advokat enligt islams lag, lyckades Ghorban-Ali snärja Soraya och anklaga henne för otrohet. En man, vars hushåll Soraya skött sedan hans fru dött, vittnade falskt mot sin hjälperska. Ghorban-Ali hade varit förutseende och mutat mannen. Mollan, som blivit avvisad av Soraya, var ute efter hämnd och dömde henne till döden för ett brott hon inte begått.

I Iran och andra länder som styrs enligt islam är kvinnor och män inte lika inför lagen. En kvinna måste själv kunna bevisa att hon är oskyldig medan en man måste bevisas vara skyldig. Lagen är männens och männens ord är lag.

Slutet på Den stenade kvinnan är obarmhärtigt och realistiskt beskrivet. Författaren Freiodune Sahebjam använder sig av en ordknapp prosa som effektivt understryker realismen. Att veta att detta verkligen har hänt och fortfarande sker är svårt att uthärda. Det lämnar absolut ingen oberörd.

“Ett sorl gick genom församlingen. Nu skulle skådespelet börja. Det var därför de hade kommit hit och stod och hoppade framför den försvarslösa kvinnan. Med en sten i handen väntade de på Machidi Ebrahims order.
Dödgrävarna kom tillbaka med sina skyfflar och spadar och började fylla gropen. För varje spadtag mässade männen “Ya Allah”, för att hämta mod.
…Soraya stod nu begravd till upp till axlarna, med armarna fast i hålet och det långa, svarta håret utbrett över jorden. Hon verkade helt frånvarande: såg utan att se, lyssnade utan att höra på rösterna som mumlade omkring henne.”

Freidoune Sahebjam:
Född 1933, var jurist och statsvetare i Iran, sedan många år bosatt i Frankrike, där han är verksam som författare och journalist. Freidoune Sahebjam tillhör de författare som lever under dödshot sedan 1979 på grund av sin kritik av den fundamentalistiska religiösa politiken i sitt hemland. Författaren återvände i hemlighet 1987 till Iran för att samla material till den dokumentära berättelsen Den stenade kvinnan. Utöver denna bok finns ännu inget utgivet på svenska av Freidoune Sahebjam.

© Iréne Svensson Räisänen och Södertälje Posten
Tidigare publicerad i Södertälje Posten